När vi passerade svenska gränsen med husbilen kom regnet. Vi såg Lapporten genom ett svartvitt filter och vadade i snö till utsiktsplatsen där vyn var fri som nakna fjällbjörkar som ännu inte klätts i grönska. Kontrasten från Norge var enorm och jag hängde inte med i humöret.
Några timmar söderut kom grönskan igen och jag blev lättare i sinnet. När älvorna dansade i natten i Hälsingland var det som mjuk bomull i själen. Jag var hemma i det landskap jag känner bäst. I den skog och vid de sjöar som följt mig genom livet.
Jag tror vi präglas mycket av uppväxten i många avseenden. Jag märker det på hur människor förälskat och passionerat beskriver landskapet de lever i. Västerbotten är det vackraste som finns. Nej Dalarna. Nej Lappland. Nej Hälsingland. Nej Skåne! Vi ser på världen med så många olika slags glasögon. Och det är fint. Vi har alla våra hem där vi på ett eller annat sätt har våra rötter. Det behöver inte vara fysiskt utan istället bara en känsla.
Fast hemma kan definieras på fler sätt; som där wifi-signalen är som starkast. Och jag har ju några stycken…
De sista timmarna i husbilen igår kväll tog extra lång tid eftersom vi stannade och fotade allt det magiska. Vi vinkade till några älgar och spelade Whitney Houston på högsta volym. Sedan sov vi gott den sista natten och vaknade till solsken. Men i Stockholm väntade regnet som ett ödesmättat farväl till denna roadtrip på 3500 kilometer.
Jag ska berätta mer om det här med husbil och hur det funkade, men det tar vi imorgon. Medan älvorna dansar där ute på ängarna och åkrarna i Hälsingland somnar jag med utsikt över takåsarna.
