Idag startar vänliga veckan, ett initiativ frÃ¥n Läkarmissionen. ”Vänlighet kan lÃ¥ta banalt, men forskning har visat att vänlighet, omtanke och engagemang för andra människor gör bÃ¥de oss själva och dem vi hjälper lyckligare”, skriver Läkarmissionen i ett pressutskick.
Jag minns Värvetintervjun med Per Holknekt som fick en sÃ¥ stor kick av att göra en vänlig grej att han fortsatte med medvetna vänligheter hela dagen. Jag hÃ¥ller med, man mÃ¥r bra av att göra bra grejer för andra – därför gillar jag pay it forward-initiativ. För nÃ¥gra Ã¥r sedan skickade jag iväg flera kilo träningskläder till er bloggläsare, i julas köpte jag julklappar till ett helt gäng och det känns fint att uppmuntra med hejarop eller bara göra en sÃ¥dan liten sak som att ge en kommentar pÃ¥ nÃ¥gons blogg.
Och på andra sidan spektrat tycker jag nog att om man inte tillför något med sin kommentar, oavsett om det handlar om Twitter eller Instagram eller verkliga livet, ja då kan man lika gärna hålla tyst. Jag har tänkt på det så himla många gånger på senaste tiden, att vissa grejer behöver man faktiskt inte yttra även om varje ord på sociala plattformar är gratis.
Det handlar inte om att man inte fÃ¥r ha en annan Ã¥sikt; för det ska man definitivt dela med sig av – men pÃ¥ ett konstruktivt och bra sätt som bidrar till debatten. Mycket annat av det man tänker behöver man faktiskt inte lÃ¥ta nÃ¥gon annan läsa eller höra; det stannar gott i ens eget huvud.
Jag är skyldig till meningslösa yttranden, men jag jobbar på att tänka mig för. Att tänka på vad jag säger, vad jag egentligen vill ha sagt med det jag säger och om det finns någon egentlig mening med att faktiskt säga det.
