Annika skällde pÃ¥ mig för att jag inte bloggar ordentligt. SÃ¥ jag tänkte ändra pÃ¥ det. Här är jag! Jag är trött i benen efter ett gympass med den första mjölksyran pÃ¥ riktigt länge. Benen är inte vana – men jag tror de gillar det ändÃ¥. I veckan vill jag växla upp till tyngre vikter och förutom benträning som gÃ¥r fint att fÃ¥ tungt med egen kroppsvikt sÃ¥ körde jag lättare vikter men maxade antalet repetitioner att hÃ¥lla pÃ¥ en hel lÃ¥t (Sia/Move your body – single mix, för den som är nyfiken). Vad gör man inte för att fÃ¥ bli lite trött!
IgÃ¥r var jag ute pÃ¥ DjurgÃ¥rden hela dagen med just Annika. Det blev en halvmara till fots; med vind i hÃ¥ret och köttbullar pÃ¥ Ulla Winbladh. Och lite senare en taxi ut till La Linda och utgÃ¥ng pÃ¥ Natten pÃ¥ Valborgsmässokvällen. Kön var evighetslÃ¥ng – upp till 5000 personer har jag läst. Sedan dansade och skrÃ¥lade vi loss till powerballader, kulörta ljuslyktor och ballonger i taket. Det var kul – men runt klockan 1 Ã¥kte jag hem sÃ¥ att jag kunde vara morgonpigg.
Och idag på första maj vaknade jag till strålande solsken och sommarvärme på mina föräldrars balkong. Efter att ha fått vårens första fräknar fick jag nog och gick ner till gymmet istället. Jag vill aldrig tappa bort känslan av glädjen från varje steg som jag kan gå, men jag vet heller inte riktigt hur jag ska hålla kvar den. Ju längre tiden går desto mer självklart blir det. Jag kommer sakna den där nyfunna glädjen samtidigt som jag vet att jag kommer glädjas med annat, på samma sätt som jag gjorde förut.
