Ni har redan träffat Hazel (hennes stamnamn är Hazelwing) nÃ¥gra gÃ¥nger, men ni är mÃ¥nga som är nyfikna pÃ¥ henne. Här är hon – inkrupen i en filt – eftersom det uppenbarligen var himla kallt, trots roligt, att bada i Åresjön igÃ¥r kväll.

Hazelwing är en Jaktcocker på 14 månader och ser mycket större ut på bild än vad hon är i verkligheten. Hon har nästan orimligt stora tassar för sin mankhöjd.

Jag tror att hennes två bästa grejer i livet är att springa snabbt som tusan över åkrar och fält, och att mysa ihopkrupen i någons knä. Hon är en myshund utan dess like. Och så är hon som en scout: alltid redo!

Hazel kommer från en kennel i Hälsingland där det hänger fullt med prisrosetter på väggarna så hon bär ett arv som snarast kan beskrivas som världsklass. Det är också det liv som jag och min co-owner mamma vill ge henne. Fullt med kärlek och äventyr!

Ibland när hon sover hör man hur hon drömmer; tassarna springer och hon andas så himla djupt. Då undrar jag vad som försigår där bakom ögonlocken. Jagar hon fåglar? Eller bollar?

Hazel är den femte hunden i mitt liv; de andra har varit Whisky (en West highland white terrier som vi skaffade när jag precis började skolan – han var vegetarian och allergisk mot gräs om vÃ¥ren och grävde ner kanelbullar i rabatterna), Elsa (en vacker Berner Sennen som var rädd för killar), Trixa (en svart Flat coated retriever som gillade att Ã¥ka cab och helst ville umgÃ¥s med människor istället för hundar) och Alfons (en brun Flat coated retriever som gjorde bomben frÃ¥n bryggan, han var Trixas pappa).