Ny dag, ny vecka – every day is a new beginning. Imorse vaknade jag i Halmstad men jag ska under dagen ta mig till Göteborg. Morgondagen spenderas i Borås och på onsdag ska jag hinna med lite allt möjligt innan vi åker upp till Åre strax efter lunch. Sedan ska jag i alla fall vara på ett och samma ställe under några dagar.

Jag tänkte spendera en del av veckans träningspass på intervallträning med följande 3 pass:

• 30*30 sekunder
• 4*4 minuter
• backintervaller

Veckans intervaller kommer landa både på tröskeln vad gäller intensitet, och även en bit över – mot VO2 max. Tröskelintervaller är mina favoriter och jag gillar den där känslan av hanterbar jobbighet. Det är värre med VO2 max-intervallerna…

Jag ska också ägna 5 minuter varje dag åt de prehabövningar jag fått från Jessika på InMo och som faktiskt gör min rygg bra. Och så blir det (minst) 2 powerwalks eftersom det kommer nya podcasts hela tiden. Mot slutet av veckan blir det skidåkning i en eller annan form, och så är målet att få in 3 korta men effektiva corepass.

Den här veckan ska jag också outa något nytt som snart händer i mitt liv. Spänningen…

Jag var inte jättemotiverad att gå ut och springa intervaller ikväll. Typiskt – jag hade ju precis skrivit det här inlägget. Men det var också det inlägget som faktiskt fick mig att snöra på skorna och sticka ut en sväng. Jag hade ett endaste pass kvar i januariutmaningen med fokus på intervallträning och det var ett löppass på 5*5 minuter. Det värsta passet av dem alla eftersom det var mest mentalt utmanande.

Det var mörkt och kallare än jag trott men som vanligt när man klätt sig rätt för vinterlöpning så ska man frysa lite, lite innan man väl kommit igång. De där första minutrarna är inte så härliga, men det blir bättre sedan när man blivit varmare i kläderna (noterade ni Göteborgshumorn?).

Jag tänkte först springa samma varv runt Rålis om och om igen, men det blev för tråkigt (och inte alls enligt Nickes teori) så jag sprang en längre runda istället. Att kalla det ”en längre runda” är väl att ta i eftersom den bara var ungefär 30 minuter lång… Däremot lyssnade jag på samma låt i hörlurarna. Just den här (det är ingen idé att du lyssnar om du inte har bra bas i lurarna/högtalarna) är 5 minuter och det fick bli min måttstock på intervallernas längd. Pulsklockan var urladdad men jag har koll på min tröskel och gick efter känsla. Det funkar okej men jag är betydligt mer nöjd med min insats när jag också fått en siffra på den.

Efteråt gjorde jag burgare på älgkalvsfärs (tack mormor!) och sedan kollade jag två avsnitt av True Detectives, den nya serien från HBO med Matthew McConaughey. Den slår inte Girls, men däremot är True Detectives bättre än Breaking Bad som jag faktiskt bara lyckats se ett avsnitt av (jag tyckte den var lite tråkig).

Det var med seriös träningsvärk i benen jag satte mig på cykeln nere på gymmet i eftermiddags för att köra 15*1 minut. Det var inga tuffa intervaller som jag pressade kroppen med, däremot 15 pulshöjningar med snabb kadens snarare än tung belastning. Att ligga på tunga växlar hade mina ben inte pallat. Nu såhär efteråt känns det rätt skönt och jag tror att blodgenomströmningen uppmuntrats lite.

I och med detta fjärde intervallpass i den här serien så har jag bara 1 kvar. I min värld det allra jobbigaste av dem alla: 5*5 minuter. Det känns liksom mycket av allt. Jag sparar det passet tills jag kommer hem. Vi har 3 skiddagar kvar här i alperna och ikväll kommer bilder från dagens solsken som varit lika brutalt som himlen varit blå.

Jag tycker att ”jävligt jobbig start” varit en kanonbra motivationsboost till min egen träning. Det var lite därför jag skapade den. Att många andra också hängt på (219 personer enligt eventet på Facebook) är såklart superkul! Februari är inte här riktigt än men jag har redan börjat klura på ett nytt fokus – samtidigt som jag fortsätter med intervallträning såklart.