Upp till Galgberget kan man springa riktigt bra trappintervaller och det tog jag fasta på idag. 8 vändor upp och ner och pulsen nådde upp en bit över tröskelpuls varje gång. Det är en annorlunda känsla i kroppen än tröskel vid flack löpning tycker jag. Stumheten i benen kommer snabbare och är mer aggressiv. Ni vet känslan när halsen liksom snörps igen när man försöker ta djupa andetag och där det känns som om mjölksyran liksom forsar ut med andedräkten.

Efteråt tog jag ett varv på slingan på berget i ultralångsamt tempo och joggade ur benen. När jag sneddade över djurkyrkogården mötte jag en ensam katt som var sällskapssjuk. Kanske hade den hälsat på en kompis? Jag hoppas den hittade hem.

Dagens frisyr – fiskbensfläta.

Där satt den igen; intervallpasset man kan hålla sig för skratt inför. Fast – jag hittade en låt som gav mig så himla mycket energi så jag sprang de där intervallerna med lätta steg trots att pulsen smattrade taktfast och svetten dröp. Jag älskar känslan!

Som vanligt när jag springer korta intervaller på löpband så handlar det om att lura huvudet. Inte tänka att jag ska springa 15 stycken utan dela upp. Såhär sprang jag:

> 5*1 minut med 1 minuts gåvila.

> 4* 1 minut med 1 minuts gåvila.

> 3*1 minut med 1 minuts gåvila.

> 2*1 minut med 1 minuts gåvila.

> 1*1 minut med 1 minuts gåvila.

Mellan varje block hade jag 2 minuters gåvila för att hämta lite mentala krafter. Med uppvärmning och nedvarvning tog det typ 45 minuter att köra passet. Det tycker jag är rätt långt för att vara ett pass på löpband (det är ju inte så spännande) men får man trycka ofta på knapparna så går tiden snabbare.

Det var dags att serva sportbilen idag. Just nu rullar en kampanj från BMW Bavaria mest hela tiden när jag kollar TV och jag passade på att utnyttja den – så medan min Mini Cooper kollades upp så tog jag mig ett courtesy träningspass på Balance precis mittemot. Ett gäng snabba intervaller är precis vad man hinner med innan bilen är klar.

På löpband måste det hända grejer hela tiden för att jag ska hålla motivationen uppe – jag fattar inte hur jag mentalt orkade springa ett helt marathon på löpband för ett gäng år sedan? Det måste ju ha varit sjukt tråkigt. Jag har 2 minnen från den gången: dels gick Vasaloppet av stapeln samma dag, dels så kollade jag världscupen i störtlopp och just den dagen var det en kille som föll så illa att han var tvungen att amputera benet. Hur själva löpningen gick minns jag inte alls, mer än att jag grejade det.

Idag skulle jag bara springa i 10 minuter. 10 sjukt högintensiva minuter förvisso – fördelat på enminutersintervaller med 30 sekunder ståvila mellan. Pulsen hann precis gå upp över tröskelpuls och förmodligen hann den inte sjunka så himla mycket mellan intervallerna heller (jag hade ingen egen klocka utan kollade av med hjälp av sensorerna på löpbandet). Bra pass. Kort och enkelt. Bilen var det inga fel på heller.

Andra passet i mina lätta skor från Asics – första passet sprang jag på fjället i Abisko

Alla ägare av en Mini Cooper är väl lyckliga? Jag är då det.