Dagen för Boston marathon löper inledningsvis alltid efter samma procedur. Min sambo går upp jättetidigt för att ta de gula skolbussarna ut till starten på loppet 42 km bort och jag kan sällan sova vidare eftersom jag ändå är vaken.
Det är alltid en röd måndag och alla de gånger då jag har varit med i Boston har det varit varmt och soligt. Så också i år!
Det är galet mycket folk som står och hejar på alla löpare den sista biten in mot mål. Det är vid de sista hundra metrarna före mål som jag brukar stå och för att få en bra plats – eller att överhuvudtaget se de som springer – så måste man ta en plats i tid.
Efter bomberna på Boston marathon 2013 så har det införts många säkerhetsregler vilket bland annat innebär att alla som ska in för att se upploppet måste gå igenom säkerhetskontroller – och när polisen bedömer att det är tillräckligt mycket folk i kvarteren så släpper man inte in fler. När vi lämnade området så var det långa köer med människor som ville in.
Jag och mormor hann stiga upp i maklig fart, och packa väskorna eftersom vi skulle lämna såväl hotellet som Boston på eftermiddagen. Sedan promenerade vi nedför vägen i Beacon Hill mot Charles Street. Vi hade tänkt äta frukost på Tatte Café – men det blev eggs benedict på Panificio istället.
Efter frukosten hängde vi vid ett staket precis vid marathonbanan precis där bomberna small för tre år sedan. Jag stod precis här det året också.
Solen var riktigt het och folkfesten som alltid enorm. Efter lång, lång väntan kom först dameliten – och sedan herreliten. Jublet dånade!
Efter en liten stund för länge så kom också Kenth i mål. Innan vi mötte honom gick vi till ett stånd som sålde lemonad och alltså jag verkligen göra så himla mycket egen lemonad i sommar!! Här är ett härligt recept på körsbärslemonad som är ungefär hur drömmigt som helst!
Kenth han knappt byta om (än mindre duscha, fast mest eftersom vi var tvungna att checka ut) innan vi tog taxi till tågstationen och hoppade på tåget som skulle ta oss genom en liten del av östkusten ner till New York!
