Det är en vecka sedan vi åkte till Lake District i England och vandrade. Kari var där ungefär samtidigt och sprang fina leder på bergstoppar. Det finns väldigt många leder att välja bland och definitivt skäl att åka tillbaka och upptäcka ännu mer. Nästa gång jag åker till Lake District vill jag också upp och vingla lite på en bergskam!

I ett tidigare inlägg visade jag bilder från Ambleside och Waterhead där vi bodde; precis vid Lake Windermere som är Englands största sjö. Vi landade i Manchester en torsdagkväll och hyrde bil och checkade in på Lake House runt halv nio på kvällen. Sedan gick vi direkt ner till puben och åt salt & vinegar-chips till middag eftersom köket stängt.

På fredagen började vi med en stadig engelsk frukost av den typen där man känner att man aldrig kommer orka äta något mer igen. Vi pratade om var vi skulle vandra för dagen och kom överrens om att börja med en enkel vandring på 5-6 km runt en sjö i byn Grasmere. Det fina är att det finns vandringar av olika slag; de som går rakt uppåt och de som är platta, och den här var av det senare slaget. Ändå fick vi vacker utsikt och en härlig upplevelse.

När vi gått klart runt sjön hittade min pappa ett destilleri en bit därifrån som vi såklart var tvungna att åka till. Så vi tog paus från vandringarna och åkte för att prova gin en stund istället.

På eftermiddagen hittade vi en till kortare led som gick uppför det berg som låg närmst Ambleside. Först gick det bara uppför men när vi kommit upp på toppen så hade ljuset blivit mjukt och varmt eftersom det var sen eftermiddag och det var härligt. Jag trivs på bergstoppar tror jag bestämt!

Vi hann med att få en timmes kvällssol på puben efteråt. Varje dag avslutades med en Bulmers eller Strongbow!

På lördagen bestämde vi oss för en längre hike och valde att gå en led på runt 12-13 km. Vi mötte vandrare som deltog i en sexmilsvandringstävling och även om jag sprungit längre än det så tyckte jag att det lät så väldigt långt att vandra på en enda dag.

Leden passerade all slags terräng; från grusväg till stenrösen och över kullar och fårhagar. Och så kanske höjdpunkten: genom en grotta som var kolsvart så att man behövde ficklampa.

När vi kom tillbaka till den lilla byn där vi började så uppenbarade sig en pub med stor uteservering där prick alla satt. Och alla hade varit ute på vandringar av olika slag. Kanske var det den gemenskapen som jag tar med mig från Lake District; att alla är ute och gör saker. Vi mötte löpare, vandrare, grupper, cyklister och alla möjliga människor som alla var ute och upplevde saker. Den känslan gillar jag!

Jag har knackat på dörren till vardagen igen. Ja jag har till och med längtat lite. Efter min egen säng. Mina egna morgnar. Mitt fjäll utanför fönstret. Mina dagar på jobbet, kollegor, mitt egna kaffe och allt det där. Efter lunch kör jag upp till Åre och är hemma ett tag. Jag längtar.

Maj är en evighetslång månad vilket passar mig bra. Jag drömmer om säsongens racerpremiär till exempel. Och framförallt så drömmer jag om att stå på skidor i helgen när Holiday Club hyr liftarna på Åreskutan för absolut sista helgen för säsongen. Sista dagen i maj styr jag dessutom en husbil mot Lofoten tillsammans med vänner. Men, än är vi inte riktigt där. Jag är fortfarande kvar i den 20-gradiga värmen vi hade i England.

Vi bodde i en by som heter Ambleside i Lake District som Kari tipsade mig om. Det var hur bra och gulligt som helst, med sjön Windermere (Englands största, har jag lärt mig) alldeles nedanför. Och bergen i horisonten. Solen sken och cidern var kall och även om jag älskar vinäger till min fish and chips så ser jag fram emot helt andra matval här hemma. När jag kommer till Åre ska jag fylla på mitt kylskåp med allt som jag gillar. Och vattna mina blommor. Jag kommer uppskatta min vardag några dagar, sedan kommer jag längta efter nya äventyr igen!