Träningsglädje

Imorse öppnade Espresso House i Åre. Ingen stor grej för världen – men ett litet glädjepiller i min vardag. Och ni som läst detta förstår varför! Det finns coffee shops i byn men som har öppet precis när jag jobbar som bäst och stänger precis när jag verkligen behöver en kaffe – eller vill träffa kompisar på fika. Som efter klockan 16 till exempel. Eller före klockan 9.

Espresso House Åre har öppet mellan kl 7-23 på vardagarna och det är övergrymt tycker jag som har saknat ett enkelt ställe att gå till för att prata om saker och ting över en kaffe, eller ta med en take away-latte i pappmugg när jag är på språng. Nackdelen med att bo i en liten by är att alla nästan känner alla; och när alla går till samma ställen så hör alla allt. Eller så ser alla allt. Fler mötesplatser är bra!

Sedan förra veckan har vi en riktigt bra espressomaskin på Holiday Club också och snart börjar vi med take away-latte även hos oss.

Jag tog min första kaffe på Espresso House tillsammans med Therése som driver Yoga Stories. Hon har precis fixat klart den yogastudio som byggts på Holiday Club – jag ska visa er bilder därifrån så snart de är klara. Just den här gången har jag faktiskt använt min bror som fotograf. Han fotade också min stora fest och den väldigt märkliga annandag jul förra året.

Vi har pratat mycket på jobbet om allt det som inte syns och hörs; men som vi ändå ger till andra. För visst känner du kanske igen hur du plötsligt kan bli sådär obeskrivligt trött och låg på energi efter ett möte med någon, även om det är kort och flyktigt, eller hur du kan bli uppfylld och inspirerad efter att ha träffat någon i farten eller i ett möte. Det är det där energiutbytet som hela tiden pågår mellan människor; det osynliga bagaget vi lämnar vidare till de vi möter.

Man kan ha haft en dålig morgon; men tar man med sig den energin till en vän eller kollega skickar man det bara vidare. Och det blir sällan bra. Tvärtom är det faktiskt inte så schysst. Varken mot en kund eller medarbetare.

Jag har inte tänkt på energi på det sättet förut. Däremot har jag under rätt många år tänkt tydliga tankar om att jag aldrig vill jobba på en arbetsplats som gör mig trött och som jag upplever som ”tråkig”. För mig är det viktigt med en miljö som ger energi och med en företagskultur som ger energi. Jag tar in så pass mycket av allt det som är runt omkring mig att jag blir för påverkad när det där som sitter i väggarna inte är bra. Och jag tror att jag är en person som gärna delar med mig av min energi att jag ofta måste fylla på med mer. Det blir ett energiflöde som matar sig själv.

Ikväll använder jag en annan slags energi: myset. Pepparkakor med polka och julmust i glasflaska. Tända ljus och allt det där. Julmys och jobb; bra kombo!

Jag råkade vurpa i skidbacken häromdagen – för första gången på några år – och fick stora blåmärken några dagar efter. Jag gillar inte att trilla och få sår och blåmärken (som den här gången…) så jag håller mig i min comfort zone i den aspekten. Vurpan i backen var inte särskilt dramatisk den heller; jag hade blivit lite kall efter att ha stått stilla ett tag och inaktiviteten i kroppen gjorde att nervbanorna från hjärnan till musklerna inte riktigt funkade så kroppen gjorde inte vad jag ville helt enkelt.

Efter vurpan har jag fått en sådan där känsla av låsning i ryggen som jag hade för några år sedan – och det är så typiskt. För jag känner mig som cirka 75 år som inte vill röra mig utanför centrerat läge.

Jag vet att mycket handlar om att kratta nervbanorna igen. Så jag kör en del stabiliserande övningar som inte handlar om så mycket annat än att andas och tänka på olika kroppsdelar och muskler och skapa anspänning. Och att sakta koppla på andra muskler.

När allt är krattat och det är fria vägar mellan hjärna och muskler funkar kroppen smidigt. När det växt igen så måste jag anstränga mig att koppla på rätt muskler – skapa handling från hjärna till muskler – för att göra ett höftlyft. Kroppen är fascinerande på det sättet. Eller, det är den nog alltid.