Så kom hon till à re och det blev vinter. Precis som denna dag i maj. Rufsig i håret från nattens nattens tågresa följde hon med på frukost på à re bageri. Det var fullt med folk och jag undrade lite smått om hon tagit med sig halva Stockholm också.
Snön vräkte ner och vi satt inne med kaffemugg och juiceglas och jobbade med varsin dator i knät. Det arbetslivet är det absolut bästa! Inte bara för att det är roligt utan för att jag jobbar extra effektivt med saker som händer runt omkring mig.
På lunchen snörade vi på oss skorna och klev ut i en vintersaga. Det snöade lovikavantar och var behagligt skönt i luften. Vi tog en lugn femkilometrare och pratade om livet och jag skrattade sådär hysteriskt så som jag bara gör med Annika. När det känns som om man inte har en gnutta luft kvar i lungorna och nästan måste ställa sig på huk för att få luft igen. En sådan där skrattattack som man måste återhämta sig från. Som bubblar ut i varenda cell.
