Träningsglädje

Du vet den där känslan som träning ger. När det pirrar i kroppen av både trötthet och glädje, när svettpärlorna bildar en rännil längs ryggraden. När solen skiner eller när regnet öser, när kylan biter eller när vinden viner. Alla de gånger du gett dig ut för att göra dig själv lite bättre, ditt hjärta lite starkare och huvudet lite klarare.

Jag ville att den tredje episoden av mitt filmprojekt The Freedom Series skulle symbolisera just det. Träningsglädje på ett annat sätt. Mer ös och mer av allt. Så jag bjöd in min sambo och min vän Malin att vara med. Två personer som bidrar med träningsglädje på sitt sätt. Träningsglädje är något att dela, oavsett hur snabb du är eller hur ofta du tränar.

Om du känner igen dig i känslan. Om du delar upplevelsen. Om du känner att det lika gärna hade kunnat vara du i den här filmen – varsågod, jag skulle bli så himla glad om du delade! Här är länk direkt till filmen för att sprida precis där du vill!

Vill du se de tidigare filmerna? Här är de:

> The Freedom Series Chapter I: The Relief

> The Freedom Series Chapter II: Northern Delight

Och du, berätta gärna vad du tycker om filmen – och filmerna! Vilken känsla landar hos dig? Vad är det du ser? Och inte minst, vad vill du se nästa gång?

Kvällen cykelpass var efterlängtat. Så många gånger som jag tänkt ge mig ut men som det strulat och jag inte kommit iväg. Men nu så: med laddat batteri (jag kör elektroniska växlar på min Nishiki Limited), med rätt skor och pedaler, med riktiga glasögon – och med rätt väder. Ja, förutom att det blåste motvind då.

Jag vidgade vyerna lite och körde Runemo-Freluga-Stagårdsvägen och Anneforsvägen mot Finnfara och fram till Annefors. Sedan tog jag höger och körde Alfta-Runemo. Det landade på runt 55 kuperade kilometrar men knappt en enda meter där lupinerna inte stod som en tyst hejaklack längs vägen. Solen kastade sina sista strålar på mig när jag svischade förbi de djupaste björnskogar.

När man tar höger från Stagårdsvägen och kör Anneforsvägen ut ur Bollnäs tar man snart sikte på en raksträcka som aldrig tycks ta slut. Den går uppför tills den når himlen. Uppförsbackarna slutar inte där utan håller konstant i sig till Annefors ungefär. Det kändes rejält i mina cykelovana ben. Första chocken kom den första milen. Det var inte ett dugg kuperat men bara att sitta på cykeln var ovant för dem som numer mest är vana vid att springa.

Sedan kom backarna. Energin var det inget fel på, inte heller att jag inte hade vattenflaskor på cykeln (hade inte rätt sort hemma och det där är ju noga) men det gick ju så mycket uppför! Går det uppför så går det nedför, men det går ju å andra sidan bra mycket snabbare.

Uppförsbackarna pirrar mysigt i benen just nu, som ligger upplagda på soffan framför TV:n samtidigt som vädret blir allt sämre där ute. När jag kom hem tändes grillen och jag fick en mojito i handen. En finfin söndagskväll i sommartid!

Cykling är förbaskat härligt alltså. Jag är lycklig efter varje runda. Och varje gång jag cyklat undrar jag varför jag inte cyklar oftare? Jag älskar, älskar, älskar att cykla!

Finnfararundan som jag cyklade är mer kuperad än El Diablo tycker jag, så det var bra träning. Och är du nyfiken på cykling har du väl inte missat detta?

Tröja // Glow från Craft. Byxa // Glow Bib från Craft.

Skor // Mavic. Hjälm // Specialized. Glasögon // Bliz Eyewear.

Körsbärslemonad. Smaka på ordet! Visst låter det ljuvligt. Lägg då till att jag häromdagen gjorde en körsbärslemonad med vanilj och man är ju redo att springa ungefär hur långt som helst för ett glas av den somrigaste drycken du kan tänka dig.

Körsbär är en mina absoluta favoritsmaker. När jag bodde i Kanada var jag besatt av körsbärglass. Det var en nästintill fettfri variant som förmodligen inte innehöll några naturliga spår men den var faktiskt oändligt god. Jag tror att en glass med körsbärssmak, gjord på italienskt sätt, skulle vara mina absoluta favorit om jag bara fick tillfälle att smaka.

När jag läste om Leila Lindholms cherry lemonade från kokboken The Fresh Foodie så kunde jag nästan gissa på förhand att det skulle bli en hit. Jag älskar lemonad i allmänhet och för bästa smaken ska det drickas ur burk med sugrör (jag föredrar också att dricka min kaffe latte ur små glas – känslan gör något visst med smaken).

Körsbärslemonaden gick snabbt och enkelt att göra och det är lite av en förutsättning för att saker och ting ska få hamna på en här bloggen. Jag har lite för dåligt tålamod för tidskrävande och svåra saker.

Hursomhelst, såhär gör du Leila Lindholms cherry lemonade – eller – körsbärslemonad på svenska:

1. Kärna ur och sjud 500 gram körsbär (det är ungefär en förpackning) tillsammans med 1.5 dl strösocker, 1 vaniljstång och 1.5 dl vatten. Sjud i ca 30 minuter tills det blir en sirap.

2. När det svalnat, blanda med kolsyrat vatten, ca 3 dl färskpressad citron och isbitar.

3. Servera i glas eller glasburk och garnera – receptet räcker till 1 tillbringare.