Träningsglädje

Jag har lyssnat till en del sommarpratare i sommar. Inte jättemånga för jag var ärligt talat lite besviken på hela uppställningen. Och en del som jag har lyssnat på har jag varit besviken på för jag tycker att ett Sommar i P1 kräver mer än en berättelse om ett liv från a till b utan några insikter för mig som lyssnare att ta med mig. Men det har funnits guldkorn. Och det finns säkert fler bra som jag inte lyssnat på bara för att namnet låtit tråkigt och jag inte vetat vem det är. Så tipsa gärna om jag missat något som varit riktigt, riktigt bra!

David Batra pratade om mobbing. Om hur han mobbade, och mobbades. Och mötet med Mikael på slutet. Ett bra sommar i P1. Det berörde och väckte tankar. Och framförallt var det en annan sida av David Batra.

Terese Cristianssons sommarprogram var starkt även om det var så länge sedan jag lyssnade på det att minnet bleknat lite. Men jag ser bilder från krig framför mig, och det är blodigt och avskyvärt och brutalt. Som reporter är hon ute på fältet och är mitt i det hemska. Det finns så många livsöden och jag önskar att det alltid kunnat sluta bättre.

Anna Mannheimer och Peter Apelgren gör ett sommar i P1 som är pladdrigt och lättlyssnat men som inte riktigt duger för ett sommar i P1. Det funkar som pod men det är för pratigt och för många genvägar. Jag lyssnar ändå klart eftersom jag springer och inte har något bättre för mig att lyssna på. Annas ord om när hennes mamma dör för mig att gråta lite över döden. Men förmodligen för att jag var trött och låg på energi.

Saga Beckers sommarprogram hade nog fastnat mer hos mig om jag vetat vem hon var. jag vet bara att hon är hyllad för sin insats i en film men vet inget om filmen och inget om Saga. Det är inte du, det är jag, stämmer nog väldigt väl i detta fallet.

Nina Hemmingsson är ett av de sommarprat som jag lyssnade på live och jag tog också del av hyllningskören efteråt men jag fastnade inte. Det passade inte mig helt enkelt. Jag förstår henne budskap men skulle nog behöva en annan budbärare kanske. Eller så behövde jag vara på ett annat och mer tillgängligt humör.

Kjell Enhager bjöd på ett redigt sommar i P1 med anekdoter och take aways. Det här är mer min stil. Men Kjell kör safe och har man lyssnat på hans föreläsningar så känner man igen rätt så mycket. Men det är såhär som jag vill att formatet ska vara! Jag var ute och sprang när jag lyssnade och när han berättade om cyklisten så bubblade gråten i halsen och jag fick svårt att andas. Bröstet kändes för litet och hjärtat för stort. Men det var det värt. Och tänk att han överlevde!

Hédi Frieds berättelse om fångenskapen i Auschwitz är så himla viktig. I jämförelse med Hédis livsöden ter sig andra program av hockeyproffs, skådespelare och kulturpersonligheter eller entreprenörer så otroligt betydelselösa.

Johan Rockström briljerade med sitt sommarprat om allt det som är det absolut viktigaste för oss: den planet vi lever på. Han levererar sitt budskap på ett fenomenalt fängslande sätt och ingjuter hopp och en vilja att göra något. Extremt skickligt berättat!

Leila Lindholms sommar i P1 lyssnade jag på med ett analytiskt öra eftersom jag nyligen lyssnat på henne i podden Värvet. Det slog mig att ett bra sommarprat kräver mod att vara öppen och sårbar och ärlig och att bjuda på allt det där man inte vågar berätta. Det gör skillnaden och Leila blir slätstruken och lite för duktig i sitt sommarprat.

Sanna Lundells sommarprat är bitvis riktigt bra och bitvis långt ifrån mig. Jag fascineras av hennes syn på tvåsamhet och kärlek och tycker att hon pratar bra och intressant och feminism men jag kan inte ta till mig om medberoendet för hon är inte tillräcklig tydlig för någon som inte på förhand satt sig in i hennes berättelse. Det blir lite luddigt och jag förstår inte allt och kan inte ta till mig det hon säger.

Zara Larsson hade jag sju-hukt höga förväntningar på eftersom så många sa att hon var så bra och ja hon var bra, men går inte till historien som det bästa jag hört. Det är däremot helt klart imponerande att hon bara är 17 år.

Alice Teodorescu pratade visserligen om sitt liv, från a till b och med lite mellanspel däremellan och borde således inte ha imponerat på mig så värst – men med tanke på att jag bara hört henne prata i bitvis rätt hätska debatter så var det intressant att få höra personen bakom tala till punkt.

Kristina Sandbergs sommarprogram överraskade mig stort. Jag hade aldrig lyssnat på det om jag bara läst beskrivningen. Men nu satt jag i en bil och hade inget annat för mig och även om jag förmodligen kommer bli tokig på Maj när jag läser böckerna där hon har huvudpersonen så var det här pratet jätteintressant.

Markus Näslund lyssnade jag på i bilen. Jag är inte så intresserade av hockeyspelare eftersom jag inte är så intresserad av hockey. Jag är överlag inte jätteintresserad av att lyssna på sportstjärnor. Det är ofta lite same same. Det bästa i det här programmet var nog musiken; country!

Det har också funnits sommarprogram som jag inte haft intresse nog att lyssna klart. Som Marianne Mörck, Kalle Moraeus, Bengt Baron, Mona Malm och Sverker Olofsson.

Däremot ser jag fram emot att lyssna på Magnus Nilsson och Fredrik Reinfeldt.

Berätta – vad tycker du om årets sommarpratare!!

Jag är inte så himla nöjd med att det redan är helg men it is what it is och det var ju trots allt evigheter sedan jag gjorde det här.

Nu väntar åtta fullspäckade dagar men som vanligt är ni med på hela resan; vi ska ta oss en bit i Sverige och totalt ca 300 mil. På 300 mil kommer man till exempel till Spanien men jag ska inte utanför Sveriges gränser en enda gång.

Igår kom så många fram och sa hej till mig när jag hade Åre torg som lite alternativ arbetsplats. Det var kul att prata med er!

Jag har bott i Åre i ett och ett halvt år men först igår kväll var jag på ett pass yoga med Therése som står bakom Yoga Stories och som kör global yoga; en typ av yoga som grundats av Johanna Andersson. Modern yoga som är fysisk och ungefär hur jobbig som helst.

Det var inte vilket yogapass som helst utan en utomhusklass i Tottbacken – fjällromantik på högsta nivå. På bilden syns inte att man kan borsta av knotten från benen men det är inte heller något jag minns i efterhand.

Jag önsketänkte lite innan passet och satte på mig mina mjukaste kläder eftersom det var så jag kände mig i humöret och i kroppen, men jag borde anat att vi skulle svettas och att det hade funkat bättre med funktionsmaterial. Ju mer knott och mygg, desto mer måste vi röra på oss, resonerade Therése och det blev ett antal vändor uppför krönet i Tottbacken med malasana på toppen och solhälsningar efter den branta nedförsbacken.

Mina ben hade checkat ut redan när jag klev ur bilen innan passet började och jag jobbade väldigt, väldigt mycket på att sudda bort tanken på att jag var dålig.

Det jag hade velat göra allra, allra mest var att ursäkta mig inför gänget och säga att jag minsann hade sprungit ett rejält långpass kvällen innan och var dödstrött i benen. Men yoga ska inte handla om att jämföra sig och jag fick jobba ordentligt mentalt med att eliminera allt vad jämförelse hette. Det var supersvårt och jag är inte alls där i min yogaresa som tagit paus på ett par år.

Therése öppnar sin nya yogastudio i Åre i september och det skulle nog vara jättebra för mig att ta ett pass i veckan. Sist jag körde ett regelrätt rörlighetspass så checkade ryggen ut men idag grejade den solhälsningar och ryggrullningar och allt. Jag behöver långsamma yogapass som fokuserar mycket på core och den djupa bålmuskulaturen så jag hoppas att det finns sådana pass på schemat.