Träningsglädje

Mina rätt så nya Adidas Energy Boost har samlat damm i skohyllan. De fick sig en springtur på snö i november 2016. Och kanske ett pass till. Sedan blev det inget mer för dem. Förrän idag: den 18 maj 2017. 5 dagar efter att jag startade den här bloggen för 11 år sedan, som jag för övrigt missat att fira.

Idag sprang jag och det var ett halleluja moment. Lite som när jag gick min första promenad efter operationen för sex veckor sedan (imorgon).

Det var lika delar tungt som euforiskt. Löpsteget kändes tryggt och säkert och sitter där det ska. Min kropp kan springa i sömnen. Och är jag vaken kan jag fortsätta en evighet. Men har man inte sprungit ett ordentligt löppass sedan 2016 så ska det nog kännas precis som det också under premiärpasset.

Subtraherar man kilometrarna från dagens löppass så är det bara 106 km kvar vi har att springa i fjällen om 70-ish dagar. Men det ska nog gå. Man springer med benen och man springer med huvudet. Och det senare är vältränat. Så nu är det bara att få några fler mil i benen så är det som om det senaste halvåret aldrig hänt.

Mitt under rundan när jag var som mest high on life var jag tvungen att messa Sandra på Craft och berätta hur mycket jag älskar min lila mellanlagertröja och hur mycket jag älskar mitt turkosblå Comfortlinne. Kanske är jag knäpp, men jag blir tacksam när jag blir glad – och så känner jag att jag vill berätta det. Och då spelar det ingen roll vad det handlar om; tröjor eller vad människor betyder för mig.

Jag tycker om att känna saker. Det ska kännas i magen, i hjärtat och allra helst i hela kroppen. Mina val av äventyr börjar i den känslan när pilen träffar hjärtat. Lite som kärlek vid första ögonkastet. Jag blir lycklig av känslor. Och olycklig med för den delen. Jag är inte särskilt mycket mellanmjölk – jag är mer en berg och dalbana. Det är tacksamt när så lite kan ge så mycket. Som att ta av strumpor och skor och gå barfota i daggvått sommargräs.

Kanske är just fötterna den snabbaste vägen till de där känslorna som jag tycker om att känna ofta. Vi är ofta så noga med att linda in våra fötter i allt möjligt mjukt och ombonat så att de inte känner något alls. Men för mig är mina fötter viktiga känselspröt.

När jag springer vill jag känna marken under mina trampdynor. Låta fötternas steg kommunicera direkt med hjärnan. Därför trivs jag i tunna lätta skor som inte gör så mycket väsen av sig, men som låter fötterna få känna marken.

På sommaren går jag helst utan skor. Jag vill känna fukten i gräset med morgonens första kaffekopp i handen. Jag vill känna hur farstutrappen värmts upp av solen eller de vassa stenarna i grusgången som trycks mot den tunna huden under hålfoten. Det är lika delar härligt som det gör ont. Men jag tycker om att känna.

Och när jag körde söderut längs min favoritväg igår kväll så stannade jag till vid den tjärn där jag stannat några gånger förut eftersom det finns en alldeles särskild känsla just där. Vattnet var klart och kallt och jag fick lust att känna våren under mina fötter.

Att doppa tårna i vattnet var som att väcka kroppen och hela känsloregistret till liv. Jag tror det är bra för oss att känna saker rent fysiskt. För precis som med våra fötter är vi så måna om att linda in vad vi känner i hjärtat och magen och hela kroppen. Att uppleva känslor är att leva och för mig finns inget bättre sätt att bli hög på livet.

Sedan körde jag resten av milen mellan Åre och Hälsingland med en lycklig känsla i bröstet. Det lirkade fram kreativa idéer och några beslut som jag gått och grunnat på men som känslan banade väg för. Jag tror det är bra att få bli blown away. Inte av en miljonvinst på Triss. Utan istället av att uppleva saker med våra sinnen.

Prova!

En av mina största drivkrafter i livet är frihet. Det är därför jag gillar berg, hav och allt som är stort. Och att cykla och kunna springa i en evighet och att inte ha några gränser för mina tankar eller planer. Ordet eleutheromania betyder stark önskan att känna frihet – och frihet är min intention för helgen.

Jag kör ner till Hälsingland i eftermiddag. Ibland stannar jag längs vägen, kliver ur bilen och ställer mig vid en tjärn och tar in allt som är just där och då. Som den stora tystnaden till exempel. Den är så påfallande när jag reser någonstans; stillheten är en kontrast till att vara i rörelse.

När jag kommer fram ska jag cykla landsväg. Ta en runda på bekanta vägar. Känna friheten i medvinden och utförsbackarna. Och låta benen leva i motvind och motlut. Jag vill hitta något att lyfta och något att dra. Ta en kaffe på farstutrappen – min eviga sommardröm – och känna tacksamhet över att livet är här och nu.