Träningsglädje

Jag började jogga igår. Och kom hem idag…

Bastu och fika

Stockholm är som en bastu! Hett hett! Min plan var att träna intervall på löpbandet på Sats Zenit men i den här värmen kan man ju inte träna inomhus.

Istället ändrades planen till att fika på Fåfängan. Det innebar inte så mycket träning… men de hade god blåbärspaj och en underbar utsikt!

Nattlig jogg

Träningsplanerna lades på hyllan, åtminstone för stunden. Det är kanske galet, men jag tog mitt första joggingsteg klockan 23.06.

Det var ljummet i luften när jag joggade utmed Årstaviken mot Skanstullsbron. Jag mötte par som förälskat (tror jag i alla fall, jag såg ju inte så mycket i mörkret) höll varandra i handen eller som hånglade på parkbänkar, mattar och hussar på kvällspromenad och cyklister i drivor.

Det var lugnt på Thaibåten vid Hammarbykajen och lugnt på de andra fik som ligger utmed gatan upp till Londonviadukten. Några enstaka taxibilar och bussar körde förbi mig utmed Viking Line-terminalskajen och vid Patricia syntes inte en kotte till.

Längs Söder Mälarstrand hade jag hela cykelbanan för mig själv och jag sprang och beundrade utsikten mot Kungsholmen. Att jogga sent på kvällen är rogivande! Jag kom dock hem dagen efter – tisdagen den 13 juni klockan 00.08 rättare sagt.

Var eviga kväll har jag som ambition att gå upp nästa morgon, i tid, och ta en morgonjogg. Stillsamma bilder med fågelkvitter, ljummet solsken, sommardoft och folktomhet hägrar i min fantasi. Det är nämligen så jag tror att det är att morgonjogga. Att jag inte säkert vet beror på att jag aldrig lyckas ta mig ur sängen så pass tidigt.

Morgonstund har guld i mun

Gick och la mig kl 1 i fredagskväll vilket var tidigt med tanke på att jag hade varit ute med några kompisar. Jag hade dock hållt mig till Cola (light – mmmm, aspartam!) hela kvällen. Förutsättningarna kunde därför inte ha varit bättre. Enligt planen skulle jag gå upp kl 8, dra på mig träningsdojjorna och njuta av sommarmorgonen och lite morgonflås.

Klockan ringde 8. Jag tänkte att jag kunde ligga och dra mig lite till och ställde klockan på återuppringning.

Klockan ringde 8.10. Jag tänkte att jag kunde ligga och dra mig lite till och ställde klockan på återuppringning.

Klockan ringde 8.20. Jag tänkte att jag kunde ligga och dra mig lite till och ställde klockan på återuppringning.

Sådär höll det på. Ända tills klockan var strax efter 10. Då hade jag börjat ge upp planerna på en morgonjogg men pojkvännen manade upp mig och fick mig motiverad igen.

Hela Kungsholmen runt

Gäspandes satte jag på mig träningskläder och hörlurar. Det fick blir lite eurotrash-musik så här på morgonkvi…uhm, nej, förmiddagskvisten. Med Cascada i mina öron begav jag mig ut på det sedvanliga varvet runt Kungsholmen.

Denna gång sneddade jag dock inte över Hornsberg utan fortsatte runt hela Fredhäll. Långt – men mysigt!

Det är skillnad på att kvällsjogga och morgonjogga dock. Jag har ju inget spring i benen på morgonen!

Så var det upp till bevis för min del. En mil blodomlopp (med snabba steg) var det jag hade att se fram emot idag.

Djurgården

Det verkar som att de flesta av Stockholms lopp går ute på Djurgården. Så även detta. Det känns som att man har varit därute en miljon gånger och varenda gång jag är där (på Djurgården) får jag ont i fötterna.

Själva loppet arrangeras av Blodcentralen och IFK Lidingö och är ett trevligt men ganska litet arrangemang.

Loppet

Min start gick 18.45. Då hade det precis börjat duggregna. Bra för mig (eftersom jag gillar det). Synd för dem som tittade på.

Första halvan av loppet gick rätt bra. Det var inte mycket uppför och jag höll god fart med pigga fräscha ben (tacka sjutton för det då jag inte tränat på två dagar). 5 km avverkades på dryga 27 min. Perfekt, tänkte jag!

På andra halvan av loppet kom uppförsbackarna och det blev motigare. Jag tror jag inte sprang om en enda deltagare på denna del. Själv blev jag omsprungen av typ alla. Jag försökte tänka attt va fan, det är ju bara i 60 min som jag ska hålla på och jag ska försöka bli hur trött som helst. Jag kan ju inte gå i mål och tänka att jag egentligen kunde ha sprungit snabbare.

De sista 3 km fick jag jäkligt ont i två tånaglar. Och så var jag kissnödig också. Det är inte lätt att hålla ordning på alla muskler. Jag var tvungen att knipa när jag kämpade uppför backarna, och tvungen att knipa när jag försökte springa fort och kontrollerat nedför backarna.

Målgång

Mitt mål var att springa under 60 min och efter 5 km fick jag en klar signal om att det skulle gå. Det höll ända in i mål även om jag tappade rejält på slutet. Måltiden blev ganska precis 58 min.

Under loppet tänkte jag att jag aldrig skulle springa igen, men ganska snart efteråt så tänkte jag att jag skulle träna mera så att det blev roligare och mindre jobbigt att springa… så imorgon blir det nog träning av!

Pojkvännen stod utmed banan och hejade på mig. Snäll som han är sa han att jag sprang duktigt, men jag tror nog att han velat se mig springa med ännu lite mer fart under fötterna.