Träningsglädje

Det känns som att jag tränar och tränar och tränar. Men inte fasen springer jag snabbare för det. Ibland blir jag sÃ¥ arg och frustrerad pÃ¥ allt och alla som tränar mindre – och springer snabbare än mig…

Lättfotade löpare lubbar snabbare

…men det är inte sÃ¥ konstigt att de springer snabbare. Förmodligen väger de ocksÃ¥ mindre!!

Tidningen I Form skrev på 90-talet att för varje kilo du minskar i vikt, så minskar också din miltid med ungefär 1 minut. På diskussionsforumet puls.se är de flesta övertygade om att 1/2 minut är rimligt.

Det betyder alltså att 58 minuter på milen idag betyder 48 minuter om jag så bara går ner 20 kilo!

Åh vad jag blir frustrerad på orättvisor!

Min höga ambitionsnivå förde mig till gymets rullband ännu en dag. Planen var att spendera ett längre pass på den rullande mattan. Men fy fasiken vad trist det var!

Tungt och långt – var planen

Hela dagen hade jag gått och längtat till ett tungt och långt pass. Jag såg framför mig hur jag svävade fram på rullbandet och sprang kilometer efter kilometer i ett lagomt tempo. I mina drömmar var det inte tråkigt. Nej det var en lätt resa som tog mig genom TV-program såsom Brasilien vs Ghana, Stilpoliserna, Room Service och Biggest Loser. Inte ens reklamen kunde jaga undan min vilja.

Tji fick jag.

Viljan till att springa långt ifrågasattes redan efter lunch. Jag var för hungrig. Knaprade lite sallad redan klockan två och försökte avnjuta en ljummen proteindrink klockan fyra. Mellanlandade här hemma efter jobbet trots att jag tänkt åka direkt till träningen. Jag var störthungrig.

Det var kvavt ute. Och mer kvavt inne.

Jäkla skit-piss!

De första 10 minutrarna gick bra. Sprang på 6min/km-fart. Sedan blev det tråkigt – och jag la av.

Hallå? Hur tänker jag?

Jag blev arg på mig själv för att jag slutade springa, men min kropp ville inte lyda mitt sinne och jag tog inga fler löpsteg. Frustrerad med mig själv fortsatte jag att gå. Jag hade ju gett mig sjutton på att detta skulle bli ett långt pass.¨

Det blev 130 minutrar på löpbandet. För det mesta i en hastighet på 6.5km/h och 3% backe. Jag brände nästan 800 kcal men kom bara 13 kilometer. Det är inte alls imponerande.

En av anledningarna till att jag gillar Sats Zenith är att man kan kolla på TV samtidigt som man tränar. Smart tycker jag, även om jag skulle föredra att ratta in min egen kanal (som på gymet jag tränade på i Toronto och Dublin) istället för att samsas med alla andra…

Höghastighetsintervall

När jag körde mina förra intervaller tyckte min inofficiella tränare att det borde vara större skillnad mellan mina intervaller och vilopauserna.

Jag tog kritiken till mig. Denna gång vilade jag på 9km/h och inledde med två minuter på 12km/h. Sedan en minut på 13km/h, en och en halv minut på 13km/h. En minut på 13km/h och 13.5km/h och en minut på 13.5km/h och 14km/h och till sist en minut på 14km/h.

Mitt överambitiösa mål var att hålla på i en timma. Efter en halvtimme var jag trött, väldigt trött. Så jag avslutade med att gå i 10 minuter och sedan gick jag och försökte få snygga armar genom att träna mina biceps och triceps…

Min inofficiella tränare tycker inte att jag behöver gå över 14km/h på intervallträningen förklarade han då jag stolt berättade om mina prestationer på löpbandet. Han ser helst att jag springer längre intervaller på 12 och 13km/h.

Ajaj kapten, tänkte jag.

Underhållning

I vanliga fall springer jag med musik. Men på gym blir det lätt tråkigt. Jag behöver något omväxlande att vila ögonen på och det krävs mer än snygga grabbars vältränade ben.

Ett bra TV-program funkar till exempel. Ikväll var det spännande – Italien mötte Australien i en åttondelsfinal som jag hade sett fram emot hela dagen. Snygga fotbollsspelares vältränade ben duger alltså som underhållning!

(Matchen slutade 1-0 till Italien efter att Italien fått en straff 10 sekunder före matchen skulle blåsts av. Snacka om surt för Australien!)