Bloggen Träningsglädje, www.traningsgladje.se, är en hälsoblogg och en blogg om träning som funnits sedan 2006. Idag är Träningsglädje en av Sveriges största bloggar inom outdoor; till exempel cykling, löpning och skidåkning.
Jag som skriver hälso- och träningsbloggen Träningsglädje heter Sara Rönne. Jag vill uppleva livet och tusen känslor i ett par löparskor, på en cykel eller på skidor – med svett i håret och endorfinruset i kroppen.
Här på min blogg kan du läsa om löpning, cykling, skidåkning, simning, styrketräning, träningsresor, tankar om hälsa, träning och livet – och så en hel del mat och recept.
Jag minns inte mina personbästan eller rekord, men jag kommer ihåg alla känslor. För mig är det resan som är målet med min träning. Träningsglädje när det är som allra bäst.
Jag bor i Åre och Stockholm. Mitt hjärta slår för somrar och vintrar. Träning inomhus och utomhus. Jag är utbildad skidlärare och cykelinstruktör. Jag är anlitad inspiratör och föreläsare.
Min blogg Träningsglädje är en del av mitt jobb. Jag jobbar med digitala medier och framförallt digital PR och content management. Jag föreläser ofta om olika aspekter i vår digitala samtid. Jag är även frilansande fotograf och skribent.
Tusen tack till dig som läst den här träningsbloggen under alla år – och som varje dag fyller den med meningsfulla kommentarer och som skickar mig uppskattande mail. Du är en stor del av traningsgladje.se – och du är en bidragande faktor till varför den här bloggen så ofta finns på topplistor när bästa hälsoblogg och träningsblogg ska rankas. Du inspirerar mig!
Kontakt: [email protected]
Twitter, Instagram, Snapchat och Pinterest: @sararonne
Jag tar gärna emot pressinformation. För icke beställt material ansvaras ej. Alla samarbeten (affiliatelänkar och sponsrade inlägg) märks ut enligt marknadsföringslagen.
Imorgon är en ny träningsdag.
Inga träningskläder>
Du som snart ska springa ett motionslopp ska inte läsa detta. Risken finns att du kommer bli irriterad.
Att springa lopp
Jag har så smått avvecklat tankarna på motionslopp. Att jag inte ville fortsätta springa Tjejmilen & Co bestämde jag mig för redan för 2 år sedan. Att jag inte skulle åka Vasaloppet i någon form kom jag framtill i vintras. Jag har kommit fram till att jag inte gillar att göra saker i loppform i storformat.
När Nilla undrade om jag inte var sugen på Tjejklassikern, eftersom dess deltagande går som en löpeld genom träningsbloggosfären, svarade jag nej. Det är inte det att jag inte simmar särskilt ofta och därmed anser att jag inte är så snabb. För det kan jag stå ut med. Cyklingen verkar kul, det är kul att springa, och 3 mil på längdskidor klarar jag också. Det är bara det att jag inte vill göra det i kommersiell form. Jag gillar inte trängsel. Jag tycker inte om hets. Det är därför jag inte gillar att motionstävla i stora folkmassor. Det är för bökigt helt enkelt. Och så är det dyrt.
Jag kan inte komma på någon anledningför mig själv att betala 3-400 kronor för att springa en mil på Djurgården. Eller betala det dubbla för att simma 20 minuter i en iskall sjö. Springa på Djurgården kan jag göra alldeles gratis hur länge jag vill. För att inte tala om att simma i den där sjön.
Det där med att bli extra peppad av stämningen köper jag inte. Och att servera sig själv mat och dricka är lätt ordnat på egen hand. Under en mil behövs det inte ens. Att betala för att få springa en mil eller simma en kilometer, verkar ganska knäppt.>
Vanligtvis är jag alldeles lyrisk efter ett spinningpass. Well, not today.
90 långa minutrar
I frånvaron av riktigt bra spinninginstruktörer (alla verkar vara på dåligt tajmad semester) chansade jag och River på ett 90-minuterspass på Söder. Efter 50 minuter längtade jag till att klassen skulle vara slut.
Jag kan tycka att housemusik är bra. Men jag gillar inte låtar på 15 minuter som låter likadant alla 15 minutrarna igenom. Och jag gillar inte när hela klassen består av sådan musik. Enbart musiken gjorde klassen störttråkig. Dessutom krånglade min sadel. Den var vickig och tippade antingen framåt eller bakåt vilket gjorde det frustrerande att sitta ner och cykla. Flera gånger var jag tvungen att banka tillbaka sadeln i det vanliga mittenläget.
Efter en timma hade jag ganska ont i fötterna på grund av de nya skorna. Killen i affären sa att det förmodligen kommer göra lite ont i början eftersom dessa är så mycket hårdare än mina gamla, men han sa också att det inte brukar göra så mycket eftersom spinningpass är ganska korta. Jag nämnde aldrig att jag skulle köra 90 minuter direkt efter köpet…
River var inte heller något fan av passet. Men av andra anledningar än mig. Han upplevde passet genom instruktörssynvinkel och var kritisk gällande några tveksamma teknikinstruktioner och själva upplägget av klassen. För egen del har jag en förmåga att stänga av när instruktörer ”instruerar” teknik. Alla säger olika. Alla tycker olika. Alla verkar instruera sin egen teknik. Jag har hört att man ska ha relativt hög sadel, relativt låg sadel och som ikväll: ”knäna pekandes inåt”.
Jag tyckte för egen del att det var ett knepigt upplägg. Vissa block var bra, t.ex. långa backar på 5 minuter. Men ibland var instruerandet otydligt och vi skulle helt plötsligt köra kortkorta rusher mitt i backen vilket jag inte hängde med på. Var kom de ifrån? Hur många? Hur långa? Men det är väl bara att inse att alla instruktörer inte är topp och framförallt att smaken är som baken.
Jag transporterade mig hem till fots efter passet. Helt plötsligt invaderades jag av träningsvärk i magen som åtföljde träningsvärken i rumpan – och i benen. Jag känner även av ryggträningen från början av veckan och axelträningen idag. Dessutom har jag träningsvärk i tricepsen – från dagens cykling. Jag ska nog återhämta mig imorgon.
En träningsvärksinvaderad Puma tar sig hemåt. 
Posten flög förbi mig ikväll.
Nytvättat hår och middag på lövbiff och jasmineris.>
