Träningsglädje

Coola Karin har varit här hela dagen. Vi har gottat oss i OS-sändningar (och lite annat) medan gatan nedanför oss varit full med Midnattsloppsfolk. Vi har hittat den perfekta marathonloppet för oss i USA nästa vår och vi har planerat in gemensamma helträningsdagar. Vi har planerat in en massa annat också. Här kommer hela listan:

Helträningsdag i min regi: 31 augusti (denna dag kommer inte bli att leka med)
Helträningsdag i Karins regi: 11 oktober
3 terrängmilar pÃ¥ 1 dag: när? ont om lediga dagar t.o.m oktober…
2 marathondistanser på 2 dagar: i höst
Ultralopp (6-timmars tidslopp) i egen regi: i höst
Växjö marathon (på 5k-bana): 18 oktober (eventuellt)>

Jag har morgonjoggat runt i en skattkista.

Jogg runt Årstaviken

För varje dag upptäcker jag att jag blir mer och mer lik min mamma. Medan hon hittar affärsidéer under var och varannan sten hittar jag nya träningsmöjligheter.

Min morgonjogg gick runt Årstaviken med start 11.47. Jag hade grundat med tre fudgebitar från gårdaksvällens överblivna godispåse som jag nog aldrig skrev om i bloggen. 20 000+3 personer och en fasan ska springa Midnattsloppet ikväll. Det måste finnas en jäklans massa löpare i Stockholm för slingan runt Årstaviken var full med löparfolk.

Precis vid båtvarvet på Årstasidan upptäckte jag en alldeles ny trätrappa som är som gjord för trapplöpning. Den är lång och den är rak och den är nog inte speciellt trafikerad. När jag upptäckte trappan kände jag mig som ett barn på julafton som precis upptäckt julklapparna. Och på Årstasidan hittade jag en perfekt intervallbit på den asfaltsträcka som går från vattnet upp till Zinkensdamms vandrarhem. Perfekt raksträcka som sluttar upp åt ena hållet – och därmed ner åt andra. Och jag hittade nya backar och nya raksträckor som i mitt sinne förvandlades till perfekta träningsredskap och det kändes som om jag morgonjoggade runt i en skattkista med träningsmöjligheter.

Nu är klockan 13.21 och jag ska äta frukost.>

Jag hittade en gammal goding i garderoben. Det får mig att längta till Åre. Till skidåkning, till brännande ben och till jakten efter känslan när det verkligen flyter. När skidorna går som på räls. När det är kraften som gör att det svänger av sig självt. När jag bokstavligt talat bara åker. Jag vill ha snö, vinter och -10. Nu! Jag vill ha morgontimmarna i Gästrappet och eftermiddagen i Stendalen. Jag vill ha hårdpackat under mina Nordica Dobermanns och mjukt och löst under mina Völkl Mantra. Jag vill åka skidor!

Åka Skidor!

Konstigt nog drömmer jag aldrig om längdåkning. När jag tänker på längd tänker jag på lätta nedförslut som blir till ruskiga stup eftersom jag inte greppat balanskonsten på plockepinnskidorna än. Ett spår som svänger i en nedförsbacke är en smal balansgång mellan omöjlighet och en fråga om tur. Det är vurpor, det är snorigt och det är svettigt och det är vind genom kläderna. Men nog sjutton ska jag ge mig på det ändå. Behärska tekniken, bemästra vackarna, bege mig hela vägen från Sälen till Mora.>