Träningsglädje

Jag hade en plan. Men samtidigt som jag kom pÃ¥ att det var en dÃ¥lig plan dök en ny möjlighet upp. Livet är spännande – vad som helst kan hända!

Indexlöpningen blev till något helt annat

Planen med att springa indexlöpning var nog den sämsta idén jag kommit pÃ¥. HallÃ¥ Pucko-Puma liksom. Jag flyttar ju frÃ¥n min världsbästa etta vid Zinkensdamm om bara 2 eller 3 veckor och sÃ¥ värst mÃ¥nga rundor häromkring lär det inte blir sedan. Inte sÃ¥ ofta i alla fall. Vi flyttar visserligen inte till Halmstad förrän sista oktober – men jag kommer hyra ut min pärla till lägenhet innan dess, sÃ¥ vi flyttar ut till Saltsjöbaden under nÃ¥gra veckor.

I stort sett samma sekund som jag kom på att min indexlöpning var en dålig plan, plingade telefonen. Det var en av träningsvärldens sötaste bloggare som föreslog en powerwalk. Jag var inte sen att tacka nej.

Det blev snabbdistanslöpning till Skanstull och upplocking av en ganska lost nyinflyttad Stockholmare som jag tog med pÃ¥ en nÃ¥got lÃ¥ng runda runt Årstaviken inklusive lite lätt guidning. Vi hade fullt sjÃ¥ med att uppdatera oss om varandas liv sÃ¥ tiden gick undan – och inte en endaste bild kom jag ihÃ¥g att Ã¥stadkomma. Det här med bloggen är en jäkligt bra grej alltsÃ¥! Inte visste jag att man kunde bli sÃ¥ social via en dator.

Efter löpningen och snabbpromenerandet kändes benen lite trötta och liksom lite urholkade. Joggen de få kilometrarna hem kändes oerhört konstig. Jag stapplade fram och hade ingen riktig kontroll på rörelsena. Jag kände mig väldigt dum där jag sprang fram längs med Ringvägen. Det kändes mest som om jag krängde mig framåt. Men hem kom jag till slut, törstig och hungrig och oerhört sugen på blåbärssoppa.>

MarathonMia påminde mig om att det inte är så långt kvar till Berlin Marathon – och här sitter Grabben med chips och cola. Vad jag vet har chips och cola inte hjälpt någon att bli snabbare. Eftersom Grabben huserat i Halmstad de senaste veckorna vet jag heller inte hur pass mycket han tränat. Om det fortfarande är aldrig* lär det inte bli under 2.55 i Berlin. Och då tycker jag ändå att 2.55 är en snällt satt ribba från mig.

*Aldrig är i detta fallet inte aldrig. Men det är sporadiskt och vad det verkar även helt utan plan.

>

Jag vill inte sitta här och jobba. Inte just nu i alla fall. Just nu vill jag hem fort som ögat, byta om till springkläder och sätta Ipodlurarna i öronen. Sedan vill jag ut och testspringa en av mina favoritrundor: på tid! Tiden ska bli mitt index. I höst ska tiden kapas, förbättras och överträffas. Till skillnad från mitt 400-metersindex vet jag inte hur lång kvällens runda är. Men det spelar inte så stor roll. Jag märker ju tydlig skillnad när jag blir snabbare. Klockan visar vägen.>