Träningsglädje

SATS Stadshagen har fått en bosuboll och den invigdes idag!

Bröst + axlar

Jag och Nilla, med ett nytt fint leende, hade stämt träningsträff efter jobbet idag och fokus låg på att träna mer och snacka mindre. Här skulle det minsann köras bröst- och axelträning!

Styrkeparet Puma + Nilla

VÃ¥r mesta styrkeövning är superset för bröst: bänkpress och flyes med hantlar. Idag körde vi dem pÃ¥ pilatesboll – sÃ¥ det kändes även ordentligt i rumpan. Som grädde pÃ¥ moset gjorde jag nÃ¥gra armhävningar – bÃ¥de pÃ¥ golv och pÃ¥ medicinboll och pÃ¥ hantlar. Det här med armhävningar är inte nÃ¥got jag kan pÃ¥stÃ¥ att jag gör särskilt ofta, men förmodligen borde jag det. Å andra sidan är det mycket man borde göra.

Nilla kör flyes på pilatesboll

Och jag skrattar mig genom en armhävning med dålig balans

Sedan körde vi axeldrag med stång på bosuboll och axellyft åt sidan med hantlar på bosuboll där vi avslutade med mördarset som påminner mig nu, några timmar senare, om den effektiva träning jag och Nilla sporrade varandra till tidigare idag.

Bring on October!>

Idag är det sista september. Hösten är i full gång och det doftade av vinter och frost imorse.

September har varit den sämsta träningsmånaden i mannaminne. ”Jag har inte haft tid”. Med andra ord: jag har inte gjort mig tid. Jag vet om att jag felprioriterat. Det märks speciellt på Funbeat där jag droppat ner många plaster på träningsminutslistan.

I oktober tar jag revansch! Jag ser fram emot 24-timmarsspinningen och mot löppass i nya skor. Och så en massa styrketräning förstås!

Det är knappa 5 veckor kvar till inflytt i Halmstad och jag har ett viktmål att uppnå. Med bra träning (inte speciellt svårt att uppnå) och bra kost (svårare att uppnå) ska jag ta mig dit. Kylskåpshyllan hemma är full med keso. Men inte med kesella. Det var helt slut på kesella när jag skulle bra-matshoppa igår kväll. Jag såg framför mig keso eller kesella med rivet päron eller äpple och kanel. Blir lite som en nyttigare version av kesovarianterna med redan tillsatt frukt. Eller som en bättre variant på Risifrutti.

Ikväll kickstartar jag igång oktober med styrketräning!

Vill du att vi håller koll på varandra på Funbeat? Lägg till mig som ”träningskompis”. Sök på Sara R>

Klockan 08.45 söndagen den 28 september 2008, gick det upp för mig vad jag verkligen står för.

Mitt statement

Man kan lukta sig till en marathonstart. Doften av förväntan går inte att ta miste på. Det handlar inte om att det luktar svett. Det doftar något annat. Förväntan, spänning – och en blandning av diverse salvor.

Det var häftigt att stå längs med startstäckan i Berlin. Först var det bara tyst och öde och sedan small det till och det blev stor anstormning.

Men det var ändå inte det som var häftigast.

15 minuter före löparna, startade de som åkte ”handcykel” eller rullstol. De som kämpade sig fram 42 kilometer med skador på ben och underkropp, eller ibland utan ben och underkropp. För mig utgjorde dessa tävlanden allt jag står för i min träning. Det kändes bisarrt att stå och klänga på ett staket i morgonkylan med tårar i ögonen. Jag är ingen mes. Gråter inte när folk dör på TV. Men denna marathonstart var något helt annat.

Det handlar inte om att jag tycker synd om de som inte kan gå eller springa. Det handlar bara om att alla kan. Att inte ge upp sitt eget läge. Och att de som startar ett marathon trots handikapp förstått det – och just då, just här, levde efter den devisen. De ÄR vad jag står för. Att se det i verkligheten gjorde ett enormt intryck. Något som fastnade på näthinnen. Det gjorde inte Haile Gebrselassies nya världsrekord – även om det också är imponerande.

Eliten på hjul gick i mål efter dryga timmen. På min åskådarplats vid 39 kilometer kom det deltagare på hjul även tre timmar efter start. Vanliga människor som förstått att alla faktiskt kan. Vanliga människor som förstått att det går. Vanliga människor som vill.>