Träningsglädje

Tänkte pÃ¥ en sak igÃ¥r kväll – och insÃ¥g att min träning är ren lyx.

Pump på lunchen

När jag var ute på en otroligt blåsigt och lätt duggregnig snabb 90-minuterspromenad tillsammans med hunden Trixa igår kväll kom jag att tänka på en sak. Vad jag kom fram till skulle ha revolutionerat min syn på träning, om jag inte redan var så träningsglad.

Alltså, jag har det så jäkla bra. Jag kan träna precis vad jag vill, nästan när jag vill. Vill jag inte springa så behöver jag inte springa. Jag kan spinna istället. Vill jag inte spinna kan jag styrketräna. Vill jag inte styrketräna kan jag köra på crosstrainern, eller simma, eller powerwalka eller göra vad sjutton som helst. Snacka om valfrihet så att både räcker och blir över.

Jag är inte som Klüftan som mÃ¥ste fokusera pÃ¥ rätta saker för att bli bättre pÃ¥ sin specifika grej. Eller som Sofy som har gett sig tusan pÃ¥ att bli übersnabb (och har alla chanser att bli det). Jag kan göra vad jag gill – utan prestationspress eller Ã¥ngest över att jag spinner fast jag egentligen borde fokusera pÃ¥ att bli bättre pÃ¥ nÃ¥got annat. Jag kan fokusera pÃ¥ att svettas och ha roligt.

Mina kommande veckor ser annorlunda ut än vad de brukar. Det är några snabba promenader, det är ett gruppträningspass som heter intervall, det är core puls och det är annat. Och det känns så kul att faktiskt få lov att träna precis vad jag vill utan att jag känner att jag borde träna något annat!

Idag har jag redan hunnit träna vad jag vill: 55min pump på lunchen. Instruktören var så glad att det smittade av sig och energin räckte ända in i mål. Dessutom hade hon grymt snygga kläder. Jag tror aldrig jag sett någon passa så bra i ett par petroleumgröna (ja faktiskt!) Pumabyxor och en vit topp från Adidas med lite sömmar här och var.>

Jag har precis insett att Nikekonventet går av stapeln samma jäkla helg som ett av mina två stora (jobb-)projekt för 2009. Av alla drygt 50 helger som finns på hela året ligger dessa två events och trängs på exakt samma helg. Typiskt. Och mycket irriterande.

Men på plussidan kan tilläggas att det blir rekordmånga veckor i Åre i år.>

Den enes bröd den andres död. Nu är detta inlägg inte lika dramatiskt. Men likväl ironiskt.

Grabben och jag

Grabben mötte upp mig på Allt för Hälsan-mässan igår. Han var tidig och gick och strosade bland viktreduceringsmontrarna. Han hamnade i en kö vid Itrimmontern där det erbjöds kostnadsfri fettmätning. Och rätt vad det var så blev det hans tur.

BMI kontrollerades, och det konstaterades att Grabben var underviktig. No surprise. Men sedan gick vikttjejen i taket av upphetsning. Fettmätargrejen visade på 6.6% och med en sådan låg procentsats var helt plötsligt inte undervikten något att bry sig om. Istället undrade hon ivrigt hur Grabben tränade.

– Jag tränar inte, svarade Grabben innan han till slut erkände att han sprang lite ibland.

Hur det kommer sig att man får en fettprocent på dryga 6% av att springa ”lite ibland” fattar inte jag. Inte tjejen i montern heller som sprang efter fler instrument och letade bland massa kurvor för att hitta en profil som passade Grabben. Men ingenting funkade eftersom de inte hade haft någon besökare med sådan fettprocent på mässan.

Det är enkelt att konstatera att Grabben och jag är varandras motsatser.

Grabben styrketränar i stort sett aldrig (ledsen men en gång i kvartalet räknas inte). Jag gör det ganska ofta. Jag tränar i allmänhet mer än dubbelt så mycket som Grabben. Ändå håller sig både vikt och fettprocent på ganska höga nivåer. Grabben käkar ofta chips, dricker cola, går på Mc Donalds och älskar princesstårtor. Jag kämpar med min kesella. Ironiskt, eller hur!

På sitt lilla papper som Grabben fick med sig hem finns kurvor på vikt och fettprocent. Det visar att ligger man på övervikt enligt BMI, kan man i alla fall vara normalviktig om fettprocenten ligger mellan vissa nivåer. Och tvärtom, som i Grabbens fall, har man BMI på 17 så är man inte så underviktig om fettprocenten ligger på 6.6%.

Det glädjer mig. Enligt BMI ligger jag på väldigt mycket övervikt – men sett till min fettprocent så sjunker överviktsgraden drastiskt. Jippiyay. Eller nåt.>