Träningsglädje

Jag konstaterar att det är soligt pÃ¥ Hallands Väderö (till skillnad frÃ¥n andra delar av SkÃ¥ne). Ön har typ bra väder jämt. Tydligen är det pÃ¥ grund av att ön är lÃ¥g och att vattnet runt omkring är varmt. Det stämmer att ön inte har nÃ¥gra direkta bergstoppar, men huruvida vattnet är varmt vet jag inte. Jag utforskade det aldrig – badkläderna lÃ¥g i bilen tillsammans med träningskläderna. ÄndÃ¥ var jag och Grabben ute och gick pÃ¥ Väderön i timmar. Iförda skor med obefintlig sula (väldigt oskönt när det visade sig att stigarna var väldigt steniga) och klänning. Och helt utan solskyddsfaktor (dumt).

Träningskläderna fick Ã¥ka med nedÃ¥t BÃ¥stad och Torekov (där bÃ¥ten till Väderön gÃ¥r frÃ¥n) och sÃ¥ hem till Halmstad igen – helt utan att användas. Lika bra det. Om vi inte haft med dem hade vi förmodligen fÃ¥tt Ã¥ngra det. Det brukar vara sÃ¥. Men sÃ¥ fort vi kom hem sÃ¥ packades de upp ur väskan. Illa kvickt. Här skulle nämligen ut och springas!

Grabben skulle återhämtningsjogga och det passade bra för mig. Då kunde jag få mig en snabbdistans i hans sällskap. Det är typ den enda gången när både han och jag får ut någonting av att springa tillsammans.

Solen sken. I parken mittemot hördes virvlande trummor frÃ¥n en konsert. FÃ¥glarna kvittrade. Benen kändes pigga. Allt var underbart! Mot slutet skrattade Grabben, och det gör han ofta. Precis när vi kommit ”i mÃ¥l” frÃ¥gar han alltid ”hur känns det?”. Jag svarar alltid ”bra”. ”Är det jobbigt?”, frÃ¥gar Grabben sedan. Och sedan frÃ¥gar han ”Är det roligt?”. Och fastän lungorna expanderar för allt de är värda och svetten rinner i pannan och utmed ryggen och jag flÃ¥sar och vet knappt om jag ska fortsätta gÃ¥ eller lägga mig ner pÃ¥ marken och hämta andan sÃ¥ säger jag alltid ”ja” – och storler. Det är ju detta som är livet!

En nischad blogg kan verka helt vansinning för den som inte är insatt. Speciellt om man inte delar intresset, upphetsningen, för nischen. När jag och River gjorde några varv ihop runt 5-tiden på morgonen på den där 1096 meter långa banan som vi skulle besegra under 12 timmar, pratade vi en del om bloggar. Vi pratade om vilka bloggar vi gillade bäst och helt otippat nämnde jag bloggkommentatorerna. Det kändes som att svära i kyrkan: de tränar ju inte. De tillhör ju den där majoriteten som förmodligen tycker att träning är jobbigt. Och tråkigt!

Vi pratade vidare och skojade om att det finns en hel del för bloggkommentatorerna att hämta hos träningsbloggarna. Hur mycket som helst att ironisera över, förfäras över, skoja om och göra narr av. SÃ¥ bloggkommentatorerna – jag utmanar er. Ta denna blogg och gör det bästa ni kan av det!

Efter att ha stressat igenom morgonen med en deadline hängandes över axeln på mig bestämde jag mig för att så fort mitt jobb var skickat för slutgiltigt okej så skulle jag belöna mig själv med en träningstimme. Jag ville särskilt återställa mitt före detta fantastiska förhållande med styrketräningen.

Sagt och gjort. Vid lunch knatade jag iväg till SATS Halmstad. Jag lämnade allt vad träningshandskar och vattenflaskor heter, hemma. Det var jag, gymkortet och Ipoden. Jag hade en plan.

För att väcka min styrketräningsrelation till liv har jag bestämt mig för att träna lite men ofta. Max 2 muskelgrupper per gÃ¥ng. Det känns enklare dÃ¥. Men som vanligt när jag har en plan sÃ¥ hÃ¥ller den inte. Jag började med triset för biceps (i cc med curls stÃ¥ende lite bakom maskinen, curls stÃ¥ende lite framför och bamsecurls): 3 x 12, sedan tricepspushdowns: 3 x 12, french press: 3 x 12 och sÃ¥ avslutade jag med ett gäng magövningar. 3 muskelgrupper alltsÃ¥…

Sedan gjorde jag det roliga. Fick mig en återställare. Jag sprang! Visserligen bara i en halvtimme, men ändå. Varken ben eller fötter gjorde ont och när jag höll mig till långsamtempo kändes det mjukt och bra. Men när jag drog på lite (jag var ju tvungen att testa) kändes det segt. Jäkligt segt. Jag behöver nog några fler återställare! Men åh vad det är kul att träna!