Test: Craft löparhandskar

I våras testade jag och några andra bloggare en del plagg för Craft. Vi skrev precis vad vi tyckte om dem här på bloggen (ärlighet varar alltid längst) och så skickade vi en utvärdering till gänget på Craft med våra åsikter och synpunkter: det vi tyckte var bra och det vi tyckte kunde bli bättre. Under några veckor framöver fortsätter testandet och denna vecka har vi testat ett par löparhandskar.

Att springa med bra handskar är för mig lika viktigt som att springa med bra strumpor. Visst det gÃ¥r att springa med billiga bomullssockar ocksÃ¥ – men det är inte sÃ¥ himla skönt i längden. Likadant är det att springa med sÃ¥dana där vanliga ”magiska” fingervantar i finstickat material: det gÃ¥r, men det är inte sÃ¥ himla skönt i längden.

Crafts vantar är tunna och sköna. Man har bra flexibilitet i fingrarna och kan använda händerna trots att de är instoppade i vantarna. Materialet är bra men fukttransporten sÃ¥där. Mina vantar blir faktiskt fuktiga när jag springer – det upplever jag aldrig att mina Crafttights blir till exempel.

Ett plus med handskarna är att det finns reflexdetaljer pÃ¥ dem – sÃ¥dana funktionella detaljer uppskattas!

Bild lånad från Spark i baken

Mina tidigare Crafttester:

Vintertights

Underställsboxers

Vill du veta vad de andra testbloggarna tyckte? Läs mer på:

Spark i Baken

Snabba Fötter

River Springer

Karin Tri

Upp och Hoppa

Spinning på World Class Nybroplan

Jag har varit och fÃ¥tt en provsmak frÃ¥n en klass som ska köras pÃ¥ Nikekonventet nästa helg och jag är helt och fullt övertygad om att det kommer bli en grym klass! Vi körde olika loopar och allt vi behövde komma ihÃ¥g var siffran 3. Ni som kör Jessicas klass pÃ¥ Nike kommer snart att fatta – ni andra kommer fÃ¥ veta mer när jag kör klassen nästa gÃ¥ng. Jag vill inte förstöra det roliga redan nu…

Bredvid mig pÃ¥ Nybroplans (nÃ¥got obekväma) Schwinncyklar satt Åsa och Nilla. Hepp, hepp hördes frÃ¥n dem lite nu och dÃ¥. De är grymma pÃ¥ att peppa! Det är skönt med en grupp människor som vÃ¥gar peppa och heja trots att man varken känner varandra till namn eller ansikte. Kanske beror det pÃ¥ instruktören som sitter längst fram – eller pÃ¥ den magiska känslan när en grupp människor delar ett rum där det kryllar av endorfiner?

Efter spinningen träffade jag Karin som kört rehabträning. När jag är i Stockholm är det alltid lika stressigt. Jag vill liksom hinna med att träffa allallalla men det är svÃ¥rt att fÃ¥ till. Jag försöker planera in gemensamma träningspass, lunchdejter och nu – övernattningar hos kompisar för att verkligen fÃ¥ till effektiv tid att träffas. Dessutom är det närmre till och frÃ¥n jobbet (frÃ¥n till exempel Karin) än att Ã¥ka ut till mina föräldrar i Saltsjöbaden. Man fÃ¥r inte vara dum…

Åsa, Jessica och Nilla

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!