Träningsglädje

Vanligtvis gör jag mina smoothies med någon form av mjölk som bas: ekologisk ”vanlig” mjölk, ekologisk havremjölk eller ekologisk kokosmjölk. Häromdagen testade jag att ha Provivas nya rabarberdricka som bas – den hängde på min dörr en dag när jag kom hem. Proviva med rabarbersmak är god – även om den innehåller lite för mycket socker för att vara optimal. Det blev hur som helst en rätt god smoothie som var enkel att mixa ihop – och dricka upp.

Fruktig smoothie

Proviva rabarber

Ananas

Apelsin

Mandlar

Hampafrön

Gojibär

Linfröolja

Casall tar för sig på Facebook. De har klätt mig och några andra profiler i en outfit de tycker passar oss och av våra favoritträningsformer efter att vi svarat på deras Facebookfråga om vilken träning vi gillar allra bäst just nu. Den som får flest likes vinner också outfiten. Snacka om att det ger värde som ”fan” på deras sida! Så nu måste ni in och gilla den ni tycker är snyggast!

”Min” outfit är en löparoutfit med röd tröja: red as in passion turns the beat on. Jag gillar Casall alltså. Jag gillar dem ofta. Fast jag gillar dem inte när de har för smala modeller i sina annonser som de hade för några år sedan. Jag vill se starka modeller. Kraftfulla. Det är sådan jag vill vara.

Jag hade hemlängtan på jobbet idag. Jag ville bara gå hem, tända ljus och mysa. Och kanske lyssna på lite julmusik… för min jullängtan har varit lika stark som hemlängtan och idag så äntligen tändes julbelysningen i Stockholms city. Hur fint som helst!

Jag gick och klämde på några vita julgranskulor på Granit men sedan styrde jag stegen mot Sportlife Odenplan och Jessicas dynamiska yoga – snyggt inspirerad av Johanna Anderssons global yoga.

Jag yogar för rörligheten och den smidiga styrkans skull. Det mentala kommer i andra hand. Att få ägna en hel klass åt allt det där man inte gör annars – är härligt. Och mycket jobbigt. Eftersom jag inte gör det ”annars” blir jag heller inte bra på det. Sådana där saker som smidighet liksom. Som att stå i hunden och rulla kota för kota och komma upp på tå, fortfarande i hunden, och sådär. Mycket svårt. Jag hittar inte rätt i ryggen. Vet faktiskt inte var jag ska börja, hur jag mjukt ska kuta ryggen, förrän Jessica petar på rätt ställe. Då kopplar hjärnan och nervbanorna.

Jessica guidar lugnt och fint. Får oss alla att känna oss stolta. Säger att vi är stela av en anledning. För att vi använder kroppen. Och som stel deltagare känner man sig lite stolt ändå. Inte så hjälplöst dålig. Och lite senare spelas min favoritlåt. I efterhand minns jag inte det jobbiga, bara det bra. Och jag längtar lite till nästa yogaklass. Fastän jag svor tyst under klassen när vi graciöst skulle svinga fram en lätt fot och sätta den vid händerna. Min landade med en duns. Och med ens är det 41 träningspass kvar till nyårsklockorna ringer.