Träningsglädje

När vi gick upp imorse var det mörkt. När vi satte skidorna i skiboxen var det mörkt. När vi körde mot Björnens längdspår var det mörkt. När jag tog mina första stavtag var det mörkt. Men sedan – någonstans utmed milspåret – ljusnade det och solen kröp upp bakom träden, mycket mer morgontrött än mig.

Jag hade vallat skidorna med Vasaloppsmånga lager valla igår. Olika typer av blå valla. Det gav utmärkt fäste imorse – men obefintligt glid. Jag kunde till och med diagonala i utförsbackarna… Det var lugnt och skönt i milspåret och jag var i stort sett ensam. Spåren var helt nya och jag såg bara några enstaka märken från stavar i snön – förmodligen Grabbens.

Det gick rätt så bra där ute, med undantag av glidet, och även om jag hade några dippar då jag kände mig väldigt trött fanns det också tillfällen då jag var pigg. Vid just ett sådant tillfälle dök skylten om ett 15-kilometersspåret upp – och jag vek av på det utan att riktigt tänka efter. Väl ute på den extra slingan var det inte annat att göra än att åka på. Och ta paus och fota lite nu och då…

Just imorse var det inte alls roligt att åka 15km. Det hade varit mycket skönare att ligga kvar i sängen! Men nu såhär efteråt är jag som vanligt extremt nöjd med att jag faktiskt gjorde det. Tjejvasan är bara dubbelt så lång som morgonens distans – men då ska jag ha bättre glid!

Vid 11-tiden bytte vi skidor och stack ut i liften istället. Gigantiska köer väntade oss var vi än åkte men vi hann få se solen uppe vid trädgränsen innan den dök ner igen innan klockan blev 14. På det kan jag leva länge!

Det blev inte många meter skidor åkt under dagen (däremot desto mer tittande på skidåkning på TV…) så vi stack ut på kvällsskidåkning i VM8:an istället. Det var med livet som insats. Herrejäklar vad folk åker! Allra snabbast åker de som inte ens ”kan” åka. Minst hälften av dem borde haft dubbelt så brett mellan skidorna för att det skulle vara någorlunda mer säkert. När jag åkte kändes det som om det var med livet som insats inte på grund av att jag själv åkte dumdristigt utan för att alla andra gjorde det – och därmed utsatte mig för en rätt hög risk.

Förutom livsfaran så gillar jag kvällsskidåkning. Sikten är bra eftersom all belysning är påslagen till max. Jag har kopplat mitt liftkort till gratisappen MySkistar så att jag har koll på antal åk, fallhöjd och andra grejer. Enligt topplistan så har dagens ”mesta” åkare åkt drygt 12000 höjdmeter.

50 träningspass är faktiskt till ända (sedan 7 november) – nu är det nyår enligt min träningskalender. Den riktiga almanackan håller inte riktigt med – det är fortfarande några dagar kvar…

Ett helt år är för långt för att jag ska styra upp det i detalj. 2012 ska jag samla på upplevelser. Överlag ska jag också cykla mer eftersom jag har några cykelutmaningar att erövra – bland annat CykelVasan i augusti och kanske en HalvVätter eller någon annan längre utmaning på min racer på mer eller mindre egen hand. Lopp är ju e g e n t l i g e n inte min grej… Mitt tredje generella nyårslöfte som jag smygstartat sedan i sensomras är att ha roligt på tisdagar. Veckans dagar är för värdefulla för att stämplas som tråkiga och slösas bort.

Jobbigare nyårslöften än de ovan har jag inte. Däremot ska jag försöka styra upp årets olika månader lite mer. Januari är först ut – en riktig mängdmånad till träningen sett. Jag ska passa på att dra nytta av allas nyårslöften som glöder och smida medan järnet är varmt. Jag vill inte riktigt räkna min träning i minuter eller sätta något galet tidsmål eftersom jag tycker att det ger dåliga vibbar – men målet är att min almanacka ska ha en hög dos träningsaktiviteter, både inplanerade och genomförda. Merparten ska bestå av cykling, skidåkning, högintensiv löpning och kompletterande styrka och rörlighet.

En riktigt bra spaning inför 2012 hittar du här!