Vi har spenderat större delen av dagen med att springa på mysiga spår i Laholm. Jag ville få ett ordentligt långpass på 3 mil i benen och bestämde mig för att göra det lätt för mig. När det kommer till långpass måste jag vara smart och lura huvudet.
En av slingorna i Laholm är 6 km lÃ¥ng. Kanske den ultimata längden. 5 * 6 km är 30. 5 är ett extremt bra nummer rent mentalt. Mitt bästa mentala redskap under passet var att hela tiden tänka varv – aldrig, aldrig, aldrig distans. Förrän pÃ¥ sista varvet – dÃ¥ var varje steg en seger oavsett hur jäkla lÃ¥ngsamt det tid.
Varv 1 gick lätt som en plätt. Jag sprang det helt utan ansträngning. Det var verkligen en piece of cake och jag var pigg i tanken. När varvet var sprunget var uppvärmningen klar – och det var bara 1 varv kvar innan jag skulle gÃ¥ pÃ¥ sista varvet inför fikapaus. Ja ni hör – man mÃ¥ste lura hjärnan.
Varv 2 gick ocksÃ¥ rätt bra. Jag började lyssna pÃ¥ den första av Jillian Michaels podcast (finns gratis pÃ¥ iTunes). Ett mellanvarv jag inte minns sÃ¥ mycket frÃ¥n – men det stÃ¥r klart att jag springer 12 km väldigt enkelt (dock i en fart som är modest).
PÃ¥ 3:e varvet började det gÃ¥ segt pÃ¥ slutet. Sista kilometrarna pÃ¥ banan kändes evighetslÃ¥nga och jag började längta efter energi att stoppa i mig. Om man kan beskriva ett löpsteg som sluddrande sÃ¥ är det sÃ¥ jag vill beskriva mitt. Jag sluddrade ocksÃ¥ när jag träffade Grabben (som själv var ute pÃ¥ 4-milarunda) och hällde i mig bÃ¥de vatten och lite cola och en halv snickers. Jag tog ur fötterna ur bÃ¥de skor och strumpor eftersom jag kände av nervkläm i tÃ¥rna – nÃ¥got jag ofta fÃ¥r i sneakers, alpinpjäxor eller andra skor och luftade dem ett tag. 3 varv av 5 lÃ¥ter extremt mycket bättre i mitt huvud än 18 km av 30. När jag gick ut pÃ¥ de 2 sista varven var jag därför vid gott mod. à terigen: det gäller att lura sig själv – och än viktigare – tro att man klarar det.
Varv 4 minns jag inget av. På slutet var jag törstig men när jag kom till varvningen såg jag inte till Grabben (som hade bilnyckeln i sin ficka). Jag tog av mig skorna än en gång eftersom jag kände av tårna men knöt på mig dem rätt snabbt. Jag hade 1 varv kvar och jag tänkte att det inte var många minutrar. 6 km är tacksamt också för att det inte är jättelångt så varje varv blir aldrig något jätteprojekt.
Inför varv 5 var jag jättestel i vaderna. Jag stapplade fram och mjukade upp dem genom att gå en rätt lång sträcka. Efter ett tag gav det med sig och jag började springa. Också det kändes stappligt i början. Jag blandade gång och lätt, lätt löpning hela varvet igenom och gladde mig åt varje meter jag tog mig framåt. Jag kände mig rätt tom på energi men hade hela tiden hoppet med mig. Vad jag tänkte på vet jag inte riktigt. Jag hade helt klart mina mest produktiva tankar under varv 1.
När jag kom till varvningen för sista gÃ¥ngen var det med en skön känsla i kroppen. Jag grejade 30 km! Inte lätt som en plätt – men jag gjorde det. Mitt andra lÃ¥ngpass pÃ¥ ett Ã¥r. Mitt förra var en halvmarathondistans i pÃ¥skas. Jag läste pÃ¥ Pinterest citatet ”she believed she could – so she did” och det bar jag med mig hela vägen. Och det är just det som den här bloggen handlar om – det är sÃ¥ jag tänker. Jag har skrivit inlägg pÃ¥ temat ”du är din enda begränsning” förut och det är precis sÃ¥ jag upplever att mycket är.
Skor // Adidas Marathon10
Vi har spenderat större delen av dagen med att springa på mysiga spår i Laholm. Jag ville få ett ordentligt långpass på 3 mil i benen och bestämde mig för att göra det lätt för mig. När det kommer till långpass måste jag vara smart och lura huvudet.
En av slingorna i Laholm är 6 km lÃ¥ng. Kanske den ultimata längden. 5 * 6 km är 30. 5 är ett extremt bra nummer rent mentalt. Mitt bästa mentala redskap under passet var att hela tiden tänka varv – aldrig, aldrig, aldrig distans. Förrän pÃ¥ sista varvet – dÃ¥ var varje steg en seger oavsett hur jäkla lÃ¥ngsamt det tid.
Varv 1 gick lätt som en plätt. Jag sprang det helt utan ansträngning. Det var verkligen en piece of cake och jag var pigg i tanken. När varvet var sprunget var uppvärmningen klar – och det var bara 1 varv kvar innan jag skulle gÃ¥ pÃ¥ sista varvet inför fikapaus. Ja ni hör – man mÃ¥ste lura hjärnan.
Varv 2 gick ocksÃ¥ rätt bra. Jag började lyssna pÃ¥ den första av Jillian Michaels podcast (finns gratis pÃ¥ iTunes). Ett mellanvarv jag inte minns sÃ¥ mycket frÃ¥n – men det stÃ¥r klart att jag springer 12 km väldigt enkelt (dock i en fart som är modest).
PÃ¥ 3:e varvet började det gÃ¥ segt pÃ¥ slutet. Sista kilometrarna pÃ¥ banan kändes evighetslÃ¥nga och jag började längta efter energi att stoppa i mig. Om man kan beskriva ett löpsteg som sluddrande sÃ¥ är det sÃ¥ jag vill beskriva mitt. Jag sluddrade ocksÃ¥ när jag träffade Grabben (som själv var ute pÃ¥ 4-milarunda) och hällde i mig bÃ¥de vatten och lite cola och en halv snickers. Jag tog ur fötterna ur bÃ¥de skor och strumpor eftersom jag kände av nervkläm i tÃ¥rna – nÃ¥got jag ofta fÃ¥r i sneakers, alpinpjäxor eller andra skor och luftade dem ett tag. 3 varv av 5 lÃ¥ter extremt mycket bättre i mitt huvud än 18 km av 30. När jag gick ut pÃ¥ de 2 sista varven var jag därför vid gott mod. à terigen: det gäller att lura sig själv – och än viktigare – tro att man klarar det.
Varv 4 minns jag inget av. På slutet var jag törstig men när jag kom till varvningen såg jag inte till Grabben (som hade bilnyckeln i sin ficka). Jag tog av mig skorna än en gång eftersom jag kände av tårna men knöt på mig dem rätt snabbt. Jag hade 1 varv kvar och jag tänkte att det inte var många minutrar. 6 km är tacksamt också för att det inte är jättelångt så varje varv blir aldrig något jätteprojekt.
Inför varv 5 var jag jättestel i vaderna. Jag stapplade fram och mjukade upp dem genom att gå en rätt lång sträcka. Efter ett tag gav det med sig och jag började springa. Också det kändes stappligt i början. Jag blandade gång och lätt, lätt löpning hela varvet igenom och gladde mig åt varje meter jag tog mig framåt. Jag kände mig rätt tom på energi men hade hela tiden hoppet med mig. Vad jag tänkte på vet jag inte riktigt. Jag hade helt klart mina mest produktiva tankar under varv 1.
När jag kom till varvningen för sista gÃ¥ngen var det med en skön känsla i kroppen. Jag grejade 30 km! Inte lätt som en plätt – men jag gjorde det. Mitt andra lÃ¥ngpass pÃ¥ ett Ã¥r. Mitt förra var en halvmarathondistans i pÃ¥skas. Jag läste pÃ¥ Pinterest citatet ”she believed she could – so she did” och det bar jag med mig hela vägen. Och det är just det som den här bloggen handlar om – det är sÃ¥ jag tänker. Jag har skrivit inlägg pÃ¥ temat ”du är din enda begränsning” förut och det är precis sÃ¥ jag upplever att mycket är.
Skor // Adidas Marathon10
