Träningsglädje

Släta bullar med kardemumma i helgen. Mackor. Bröd, bröd, bröd. Det har blivit mycket av det där på senaste tiden. Kroppen känns lika degig som den gräddade deg jag stoppar i mig. Det är bäst jag gör mig en tjänst och slutar med det och satsar lite extra på juni som en bra matmånad! Ren mat är glad mat. Det betyder inte få kalorier per automatik. Det betyder däremot mat som det är någon mening med. Det är unnamat. Från sallad till choklad! PURE mat!

Jag läser extremt få fitnessbloggar. Den nischen tilltalar mig inte eftersom vi inte har samma mål och drivkraft. Men – jag läser Energeticas. Hennes blogg har en ton som tilltalar mig och mycket av den mat hon tipsar om är glad mat som det är någon mening med: raw kladdkaka, avokadosoppa med lax, sesamcrackers, kycklingfärsbullar med äppeltzatsiki och blomkålsris, kikärtsbollar som smakar kakdeg eller snacktips på melonkärnor till exempel.

Vi har lämnat alla röda hus och dalahästar och är hemma i Stockholm igen. Tvättmaskinen snurrar men cykeln är fortfarande grusig. Mora skickade iväg oss med ett hejdundrande spöregn men här är det lite blå himmel mellan varven. Jag ägnar dagen åt att packa upp – och packa ner för nästa resa. Hej västkusten!

Jag laddar också om mentalt för nästa grej. Tjejmarathon 50 km om nästan 2 veckor. Jag har som sagt sprungit 2 långpass som träning inför denna utmaning och tänker att jag ska få in ett långpass till. Jag hade från början en tanke om att det sista långpasset skulle bli ett marathon men jag får se om jag hinner. Går det inte så går det inte och det spelar ingen roll – för hur svårt kan det egentligen vara att ta sig 50 km? Det är helt och hållet en retorisk fråga så ni behöver inte svara. Jag vet redan att det går. Starka Annika sprang marathon igår – hon har sprungit typ 10 km som längst och hon kommer vara mitt viktigaste verktyg inför Tjejmarathon. Nästan lika viktigt är det faktum att mitt eget längdrekord är på 8 mil när det kommer till ultra. Jag har däremot fullkomligt glömt bort om jag tränade långpass när jag höll på med långlöpning? Jag minns bara själva loppen – och inte alls hur jag egentligen tränade. Förutom en marathon som jag sprang för skojs skull en dag i Halmstad en sommardag.

För min del är den mentala träningen lika viktig som den fysiska. Kommande 2 veckor kommer jag spendera med att bryta ner 5 mil till en distans som är fullt möjlig. Jag kommer att vrida och vända på alla kilometer så att jag har fullkomligt klart för mig hur jag ska besegra dem fysiskt – besegrat dem mentalt är redan gjort många gånger om när jag väl står på startlinjen. Annars skulle jag inte vara där.

Mitt största orosmoln är en tå som bråkar med mig. Ibland får jag nervkläm och då måste jag ta av skon och vifta med tårna – annars gör det så himla ont. Jag hoppas den håller sig någorlunda i schack när jag ska springa, annars kommer det bli en himla massa tåviftande vid sidan av. Och så hoppas jag det blir bra väder. Jag tar mig gärna an en utmaning, men jag har lovat mig själv att inte göra det i vidrigt väder. Någon måtta får det vara.

Mora. Regnigt. Ni ser vad jag tycker om det!

Vi har varit i mål i ett gäng timmar och mina minnen har redan hunnit blekna lite. Jag minns att jag under de sista 6 km undrade om jag fått en stroke, för jag drog mig till minnes att det är då man domnar bort i armarna och sedan blir förlamad i halva ansiktet. Och tja, det var ungefär så det kändes just då. Det pirrade liksom ut i fingrarna, finmotoriken strejkade och jag försökte växla med ringfingret istället. Ansiktet var stelfruset. Allt var blött och kallt och jag hade lika mycket regn utanför glasögonen som innanpå. Just under de 6 sista km var det rätt mycket bilar runtomkring och jag tänkte att just då och där borde det vara som minst – alla är ju trötta och koncentrationen är inte på topp. Det var också under de sista 6 km jag fick som mest bråttom. Jag ville in i mål – jag ville vara klar! Jag brukar annars vara rätt duktig på att ta det lugnt…

Siljan Runt började bra. Vi rullade iväg under blå himmel och det höll sig fint nästan halvvägs. Jag blev lite nojig när jag såg folk fixa punkor redan efter en kilometer men jag klarade mig helskinnad! Vi såg inte själva Siljan särskilt ofta och när vi gjorde det så var det jobbigt – det blåste ungefär dubbelt så mycket då. Det är klart jobbigare med motvind än uppförsbackar! De sista 45 km började det regna, och blåsa än mer. Och det är nog dessa mil jag kommer minnas mest. De cyklades på världens tråkigaste väg med raksträckor som aldrig tog slut. Det visade sig att väderprognosen varit klockren: 3-4 grader, spöregn och blåst.

Det finns mycket att säga om Siljan Runt men jag minns det inte som en särskilt rolig bansträckning. Jag misstänker att det har extremt mycket med vädret att göra. Men jag undrar ändå om landsväg i tallmiljö skulle varit mer spännande i solsken? Däremot var det klart fint när vi åkte igenom små byar och samhällen! Och det var extra roligt när jag hörde ”hej träningsglädje” från en medcyklist. Och ”medaljen” från loppet, en dalahäst, är nog den finaste jag har.

Vi tog det lugnt genom hela loppet. Fokus låg inte på tid eller hastighet och därför tog vi tid på oss att stanna vid depåerna eller för att fixa kläder och äta kexchoklad. Det var mitt första cykellopp och jag var mest nyfiken på hur allt funkade. Allt är klart smidigare än på löparlopp kan jag meddela! Det var start när man ville mellan 7 och 9 och vi hade i och för sig inte räknat med att det skulle vara typ 1 km kö till startlinjen men det gick fort utan armbågar och trängsel. Alla sorters cyklar fick plats på banan: från snabba racers med tävlingshjul till klassiska damcyklar (fast det senare verkar mest jobbigt). Hela arrangemanget var väldigt smidigt!

Jag vill garanterat cykla fler lopp – eller egentligen cykla mer överhuvudtaget. Det är riktigt roligt! Men – det krävs bra väder! Det är okej att frysa under ett kort löppass men allt blir jobbigt när man fryser i många timmar. Jag har aldrig duschat så varmt och så länge som jag gjorde i eftermiddags! Någon gång i framtiden (helst typ snart) skulle jag vilja köra lopp i klunga, det ser himla mäktigt ut när de svishar förbi – som hämtat från Eurosport och allt som saknas är Vacchi! Det är väl bara att pallra sig iväg till Fredrikshof och börja träna i grupp på riktigt, jag är ju faktiskt medlem…

Jag är imponerad över att jag, Erika och Katta faktiskt cyklade med glada miner typ hela tiden. Vi svor förmodligen alla en del inombords – men vi sa bara positiva grejer till varandra. Och Katta – som dessutom cyklade på en hybrid med gympadojjor! Well done! I depåerna åt vi kardemummabullar och när vi tappade bort varandra så väntade vi in. Ja, förutom på slutet då jag fick lite panik eftersom jag liksom tappade kroppskontrollen och fick väldigt bråttom in i mål. Ungefär samma panikkänsla som när man är jäkligt kissnödig…

I mål väntade mormor och morfar (tack snälla!) och frös. Det är fint med assistans och de skjutsade oss tillbaka till Mora. Kroppen känns väldigt okej och jag är bara sådär trött i benen som man ska vara efter 12 mil. Det var bara det där med kylan…

Vi bor kvar i Mora över natten men det är tveksamt om våra grejer hinner torka tills imorgon. De är blötare än blötast! Jag har redan en ny cykel som väntar hemma i Stockholm och även om det ska bli kul att testa mtb så tror jag att mitt hjärta slår lite mer för landsväg. Fast, det kan jag ju inte veta säkert såklart. Jag undrar också när jag ska börja kalla mig själv för cyklist. Vid 2 mil sa jag till Erika att det här var ju så roligt att jag funderar på att bli cyklist. Hon sa ”men det är du ju redan”. Är jag det? För mig handlar identitet om en slags trygghet, att veta normer och kultur och ha koll på snack och hur det funkar. Sakta men säkert börjar jag få det. Och det är en himla rolig värld!

Katta och Erika

Artig och städad kö till startlinjen

Vinterhandskar, kexchoklad och damasker. Och kortare styrstam!

Fantastiskt fint väder – blå himmel och allt!

Depåstopp!

Kall, blöt – men nöjd med att vara i mål. Äntligen!