Åh vad jag såg fram emot Easylinepasset idag. Och så spinningpasset efteråt. Men när jag kom till gymmet några minuter innan Easylinen började så var passet fullt. Och jag blev besviken. Lika besviken över att jag skulle missa det jag sett fram emot som jag var över att jag hela tiden är för snäll. Att vara snäll är för det mesta en bra sak – så länge omgivningen fattar att man är snäll. Då får man good will. När omgivningen varken fattar eller förstår ja då offrar man bara sig själv och det förlorar också bara man själv på.

Utan musik i öronen satte jag av på löpbandet. När jag klev på var pulsen uppe i 80% av max. Inte för att jag var trött, slut och andfådd utan snarare för att jag var frustrerad. Skitförbannad, med andra ord. Att springa intervaller var det sista jag hade lust att göra men intervaller blev det ändå. Någonstans mellan 11-12 stycken hann jag med. 6-7 av dem blev 2 minuter långa och resterande blev 1 minut lång. Fokus låg på att få upp pulsen till över 90% (vilket jag lyckades med på alla utom de första 2) och att springa snabbare än förut (det lyckades jag också med). Teknikmässigt har jag svårt för att springa fort. Jag spänner mig och det blir jobbigt och konstigt, men idag var det de sista 2 intervallerna som kändes bäst rent teknikmässigt i kroppen och det gjorde mig rätt så glad igen.

När jag klev av löpbandet tog jag med mig ett hopprep och gick in i en sal. Jag varvade 100 hopp med 10 jämfotahopp upp på hög bräda men tröttnade efter 3 set och körde lite core istället.

Även om jag missade Easylinepasset så fick jag en plats på spinningpasset. Instruktören som håller söndagsklassen hör till en av mina favoriter men det blir lite mycket aerobics på cykeln ibland. Det bjöds inte på särskilt mycket vila men däremot noterade pulsklockan en maxnotering på över 90% och jag vet precis när det var – för det var ett parti som var både tokjobbigt och tokroligt. Vi körde sittande sprint och sedan rakt in i en sittande backe följt av sittande sprint och sedan rakt in i en stående backe (x 2) och när jag nu skriver ner det så låter det inte särskilt märkvärdigt men det var det. Det var riktigt märkvärdigt. Och riktigt bra.

Okej, på schemat stod det 3 timmars träning utspritt över dagen varav 1 timmas funktionell träning (gruppträningsklass). Men den enda funktionella träningen som blev av var när Grabben lyfte 2 tunga kassar med flaskor från Systemet. Klockslaget 18 förväxlades med ”klockan 8” och jag missade klassen. Dumt.

Istället blev det 1 timmas intervallträning på crosstrainer och löpband. Ja, LÖPBAND! Det fanns ett ledigt band bredvid Grabben och mitt framför näsan visades Biggest Loser så det var alltför inbjudande för att stå emot. Dessutom var det roligt. Ja, ROLIGT! Maj gadd! Jag ställde in bandet på 10% lutning och körde 1 minuts jogg/löpning uppför blandat med 1 minuts väldigt lugn gång. Jag var alldeles rödrosa i ansiktet en lång tid efteråt. Ett bra betyg istället för pulsklockan som envisades med att inte visa någon puls alls.

Det låg ett vykort och väntade på mig när jag kom hem från jobbet. Det är sällan jag får vykort nuförtiden. Resedagböcker på nätet har tagit över de personliga hälsningarna långtbortifrån. Det här vykortet var inte särskilt långväga – det kom från det lokala gymmet och ville mest bara hälsa mig välkommen. En liten gest som gör så mycket. Bra där Form Friskvård! (Fast imorgon ska jag till SATS och träna…)