Dagen har varit smärtsam.

Lunchträning

Det var svårt att gå nedför trappor idag. Och uppför. Och att resa mig upp från stolen. Och att sätta mig ner. Träningsvärk i benen påverkar allt. Fast inte viljan att träna mer.

Körde 30 minuter crosstrainer på jobbgymmet på lunchen och fick igång blodcirkulationen lite. På crosstrainern märktes inte ontet mer än att jag inte hade någon kräm i benen. Men träningsvärken knackade på så fort jag satte mig ner på kontorsstolen igen.

Kvällsträning

Ännu ett av Pias fartlekspass stod på schemat för eftermiddagen och på vägen dit tänkte jag att jag skulle smygåka lite. Så snart hon kommit halvvägs in i uppvärmningen tappade jag den tanken.

Det var tungt att gå uppför rulltrappan från blå linjen till t-centralens tunnelbaneuppgång vid Plattan, men jag gick hela vägen trots benens protester. På cykeln släppte det. Det var bara den första stående fartleksintervallen som kändes. Jag envisades. Trilskades. Och benen gav upp inför min vilja. Jag stod i alla fartleksintervaller som kördes med ”backväxlar”. Jag ska fan i mig inte besegras av någon jäkla träningsvärk.

Gainomax.
Min räddning efter hårt pass innan sen middag.

Senare på kvällen knackade träningsvärken på igen. Men det gjorde inget. Jag spenderade nämligen några timmar i en biosalong framför filmen Phoebe in wonderland (mycket bra!).>

Grabben verkade alldeles förvånad när jag sa att jag satt på tåget och kände mig groggy efter den tuffa träningen.

Fruktansvärt. Underbart.

Jag stressade som vanligt iväg till spinningen. Den där halvtimmen mellan jobbslut och spinningstart går förrädiskt snabbt. Allt måste klaffa för att jag ska hinna. Jag hann idag.

Med skorna i handen och hål på strumpan hastade jag in i spinningsalen och fick en cykel precis där jag ville ha en. 10 minuter senare blundade jag mig igenom uppvärmningen och hittade fokus. Det skulle bli fartlek hela passet igenom. Samma pass som Coola K och Nilla hyllat för några dagar sedan. Jag hade höga förväntningar!

Jag var tokladdad inför spinningen. Mycket var det tack vare, eller kanske på grund av, den där morotsmuffinen jag nyss ätit. Jag gav verkligen allt i varenda fartleksintervall. Varenda en. Det kändes! Mjölksyran låg och skvalpade farligt nära och jag kände mig darrig i benen när vi hade 10 minuter kvar. Men 10 minuter är inte mycket. Jämfört med 13 timmar är 10 minuter ingenting och det var den tanken som bar mig hela vägen in i mål. Det gäller bara att bestämma sig.

Det var svårt att hämta andan mellan näst sista och sista fartleksintervallen och jag undrade om det var såhär det kändes att ta ut sig så fullständigt. Jag kände mig vinglig när jag gick av cykeln och groggy på tåget hem. Grabben var alldeles förvånad. Att bli sådär trött är inte likt mig. Men det var underbart.

Träningstrött.
Träningsöverväldigad.
Träningslycklig!

>

Provade på något nytt idag. Tuff och bra spinning men utan träningsglädje. Jag gillade det inte.

Not good enough

Det var fullt på spinningen på Hötorget idag. Men jag hade säkrat en plats. Dock blev det en plats på kanten trots att jag inte kom sent. Jag gillar inte kanter. Man är utanför gemenskapen. Jag vill vara lagom mycket i mitten.

På ledarpodiet satt bästa instruktören Pia och en annan väldigt vältränad och väldigt duktig cyklist. De skulle teama klassen. Kul med något som är annorlunda. Mindre roligt är att det var sämre än vanligt.

Man kan inte sätta världens bästa cyklist på en instruktörssadel och tro att det blir världens bästa spinningklass. Att vara en bra instruktör handlar om så mycket mer än att vara bra på det man ska instruera. Man ska vara bra på att instruera också – och det är en hel vetenskap i sig.

Den otroligt vältränade och duktiga cyklisten hade inte en ledarstil som passade mig. Det var en bra klass med ett tufft upplägg – som jag gillade. Men träningsglädjen nådde inte ända fram. Då kan det vara hur tufft som helst. Det är bara det att det inte är kul och då känns träningen rätt så meningslös.

>