Jag brukar hylla instruktörs-Pia till skyarna, men hon har tuff konkurrens!

Terese!

Jag har sagt det förut. Det är skillnad på instruktörer och instruktörer. Det är de som gör skillnad på klassen helt enkelt. Jag fullkomligt älskar Pias spinningklasser men hon har tuff konkurrens – i form av VR-Tess som snart gör konventdebut på Nike. Och det med all rätt!

Jag minns särskilt ett av VR-Tess upplägg som hon körde för länge sen. Jag tror det var på SATS Stureplan. Vi körde tre ”loopar” med intervaller följt av backe. Idag körde hon ett liknande upplägg: fem 40-sekundersintervaller med 20 sekunders vila följt av 11 minuter lång backe. Och så samma grej igen, fast kortare backe. Och till sist 3 intervaller – följt av backe och målgång. Fy fasen vad bra det var! Och skitbra musik!

Tummen upp till VR-Tess!

I takt med att pulsen steg försvann mina grubblerier och när jag i den längsta backen, som totalt var 11 minuter lång, stod och trampade i 90% av maxpuls i minut efter minut efter minut efter minut efter minut efter minut (ja, hela 6 minuter!) så var alla problem som bortblåsta. Eller bortspinnade. Det ÄR märkligt det där hur pulstopparna sätter sprätt på hjärnan. Från att ha gått och känt mig ganska misslyckad och redo för en stor jäkla time out från allt (jag är i jäkligt stort behov av semester), så blev jag medveten om hur jäkla bra jag är. Och stark.

90% av maxpuls blev min högsta pulsnotering för klassen. Men jag snittade ändå på 80%. Det var i backarna de absolut pulstopparna kom. Benen var inte lika redo för intervallerna. Därför bestämde jag mig för att köra just benträning efter spinningen. Det blev 100 reps benböj mot pilatesboll (landade på 75% av max i puls där…) och 100 reps i benmaskinen och 60 tåhävningarna. Sen kände jag mig nöjd. Jäkligt nöjd.>

Jag har glömt hur kul det är med pulsband.

55 min eufori

Det är något magiskt som händer när man samlas, nästan 60 personer, och försöker nå maxpuls tillsammans. Man må vara hur olika som helst, men just då och där har man en stark gemenskap och ett mål som alla delar. Att bli trött. Att ge järnet.

På vissa klasser märks detta mer än på andra. Det är ofta instruktörens förmåga att förena deltagarna i den där gemensamma kämpaglöden som avgör om passet upplevs som bra eller dåligt. Känner man sig som ett i gänget som kör så det ryker, så spelar det där runt omkring inte så stor roll. Att den som sitter på ledarcykeln kallar sig instruktör är ofta helt fel ord. Det man är är en coach. Och spinning-Pia är en grym sådan.

Jag hade med mig pulsbandet idag. Jag har inte använt det på evigheter. Det är att inte göra ”något” som gör det där ”något” roligt igen. ”Något” kan vara allt möjligt. För mig just nu var det att använda pulsband. Jag ville se hur högt i puls jag egentligen kommer på ett spinningpass. Och speciellt – på ett Piapass.

Jag låg och harvade runt 75% (av max) i början. Det var också 75% som blev den genomsnittliga pulsen. Som högst låg jag på 92% av max. Det är en skön känsla att hitta till pulstopparna. Ett obeskrivligt välmående av ”achievment”. Och att dessutom ligga och pressa på maxpuls så länge som möjligt är en adrenalinkick som heter duga. Och som jag vill uppleva igen och igen.

Jag träffade Coola K efter passet. Nu sitter vi hemma hos henne och har precis format vår nästa utmaning. Det blir en riktigt spännande långkörare!

Igår hade jag en träningsväska av plast.
Idag är den modell större.
Men faktum är att den består av 80% träningsgrejer.
Imorgon åker jag hem till Halmstad och
en riktig träningskörare väntar mig!

Tummen upp för bra mat!
(Räk- och avokadosallad med ägg
och dressing på creme fraiche och stenbitsrom)

>

Festen kan börja!

100 min varierad träning

Gold’s Gym bjussade på festträning idag. Specialklassen som hade fått namnet Nyårsmix bjöd på minst sagt varierad träning. Vi började med spinning, fortsatte med rygg- och bicepsdelen på pump, körde body step innan vi gick över till bålträning och avslutade med lite body balance. 4 ledare tog oss igenom träningsresan och de var ambitiöst klädda i silverleggings, guldband i håret och annat spejsat. Vi bjöds på färgglada drinkar i champagneglas och snittar. Drinkarna smakade väldigt likt Powerade, glasen var turligt nog i plast (jag råkade välta omkull mitt med pumpstången) och snittarna var proteinbars skurna i fyrkanter med tandpetare i.

Skål!

Alla var glada och taggade och stämningen riktigt kändes i rummet. Ledarna var riktigt bra, men en av dem lyste som den klaraste stjärnan. Hon var skitbra. ”Hon” körde klassen body step som var riktigt jobbig. Det var en annorlunda typ av stepklass. Mest för att man steppade med brädan vänd åt andra hållet. Det var mindre dans och mer flås. Det enda jag inte gillade var när hon skulle förklara upplägget av Nyårsmixklassen. Hon förklarade det som att det var body steppen som skulle få oss flåsiga. För egen del är det spinningen som utmanar hjärtat allra mest.

Spinningen bjöd på tre superlåtar. Ska leta upp dem på YouTube och bjussa er på kittlande träningsmusik. Det finns inget som får mig att gå igång på spinningsadeln så som en riktigt bra spinninglåt. Då kan man köra hur länge som helst på hur hög puls som helst. Då tar man inte slut förrän låten tar slut.>