Jag undrar hur jag som är en positivt lagt person kan vara så allergisk mot allt det som är klämkäckt.

Om spinning som inte är jobbig

Det blev spinning efter jobbet och jag hade tänkt att köra hårt. Gärna upp i möjligaste pulszon. Tvärtom blev det ett riktigt lågintensivt pass med en genomsnittlig puls på 72%. Kanske lika bra i och med att jag kände mig ganska trött i benen efter tisdagens PT-cirkel som innehöll mycket benträning och eftersom jag ska köra just ben med PT-Fredrik i slutet av veckan.

Men jag kunde ändå inte låta bli att bli irriterad. Det var så klämkäckt. Inget fel med det i och för sig, men det var klämkäckt på ett sätt som sa att ”snart är det inte jobbigt längre så håll ut”. Men det är ju det jobbiga som är bra. Jag har inte lust att träna för att låta det jobbiga gå över. Jag vill träna för att maximera det jobbiga. Och att det klämkäcka på något sätt skulle symbolisera träningsglädje håller jag inte med om. Då vill man väl inte sluta med det jobbiga?

Igår kväll åkte jag hem till Halmstad och här tänker jag minsann maximera både träningsglädje och jobbighet. Så det så.

Träningsglad!

>

Tränade två pass ikväll. Jag vet inte vilket som var sämst.

Jag kände mig faktiskt så pass låg på cykeln att när jag blundade kändes det som om jag satt på en spinningcykel som stod på en liten båt ute till havs där det var full storm. Även när jag öppnade ögon stormade och guppade det. Jag försökte skaka bort känslan och en bit in i passet släppte den. Då tappade jag också hoppet om hur spinningklassen skulle utveckla sig om jag bara satt och gjorde som instruktören sa. Istället tog jag saken i egna händer. Fortsatte stå och cykla när de andra satte sig ner. Sket i ”jumpsen” och körde mitt eget race.

Trots mina tappra försök att piska pulsen hamnade snittet på blygsamma 75% av max med en enstaka toppnotering på 91% under en väldigt kort sekund.

Men skit samma tänkte jag. Jag ger gärnet på nästa pass! För jag hade 2 pass på dagordningen!

Mina gyllene skor.
Ja, de rosa alltså!

PT-cirkeln stod näst på tur. Med en instruktör jag dissat rejält tidigare i den här bloggen för några år sedan. Jag tänkte att kanske har instruktören förändrats. Jag är inte den som är långsint.

Det var en intensiv klass som började med en massa joggingvarianter runt, runt i salen och olika typer av kull-lekar som brände ordentligt i benen. Sedan stationsträning á la crossfit och sedan en slags intervallstyrketräning som faktiskt var väldigt effektiv – och tuff.

Tummen upp för träningen. Tummen ner för instruktören som höll en alldeles för oprofessionell ton. Han passar säkert grabbarna som gillar att slänga käft men jag tycker inte att man slänger käft när man står på scen som instruktör. Men det är inte mer med det än att jag inte behöver gå dit igen. Det finns fler pass, och fler instruktörer, att välja bland!>

When the drugs don’t work – try spinning!

Pulsspinning

Jag hade bokat in mig på pulsspinning ikväll. Tyckte att det där med puls kunde vara kul. Goddag yxskaft – jag kör ju med pulsklocka i alla fall. Fast lite kul är det ju att se sin puls på en skärm i alla fall, så det var faktiskt värt att missa den stående klassen på SATS Hötorget för annan spinning på SATS Zenit.

När jag satte mig på cykeln och började trampa tänkte jag att det skulle bli en helt värdelös klass. Känslan i benen var lika med noll och de kändes inte alls alerta. Lustigt nog känns det så innan de flesta klasser börjar. Men när musiken väl drar igång händer något. Benen går in i någon slags extas. De får liv!

När instruktörs-Lina sa att dagens pass skulle bli tufft log jag. När hon sa att det egentligen bestod av en enda lång backe log jag ännu mer. När hon sa att om vi ville utmana oss själva och ligga mellan 80-90% av max i puls under de sista 27 minutrarna jublade jag inombords. Det här skulle verkligen bli skitjäklabra.

Skitjäklabra är just vad det blev. Trots att det var backkörning spelade instruktörs-Lina låtar med ganska snabbt tempo. De andra körde intervaller till dessa men jag körde stående backe med ganska hög kadens. Jag låg och pendlade mellan 85-89% av max mest hela tiden men tog tre ”vilopauser” när jag tillät mig själv att droppa till strax över 80% av max. Ibland nosade jag på 92% av max men försökte att inte komma för högt (jag ville orka hela vägen). Höga 80% kändes bra. Tokbra. Visst var jag trött – men jag var euforisk. Drabbad av någon slags spinningpsykos som fick mig att både längta till backjäveln var över men samtidigt njuta av varenda ögonblick.

På golvet bredvid cykeln stod ett par sprillans nya Nikeskor och log åt mig. De är så rosa de kan bli. Jag tänkte att eftersom jag alltid har svarta kläder på mig så måste jag ju skoja till det lite. Skorna får bli färgklicken. Jag älskar dem och de är köpta för ett bra ändamål. Inga skuldkänslor här inte (Grabben – no comments, du köpte faktiskt precis den där nya jackan!!).

Pink shoes!!

Jag försöker få plats på bilden.
Men hallå – skorna syns ju inte!!!!

Syns skorna nu?

>