Tokladdad inför spinningen gick jag dit med inställningen att jag skulle ge allt – varje minut. Jag visste precis vilket upplägg som väntade: 8 minuter uppvärmning, sedan 1 minut sittande backe och 2 minuter stående backe. Om och om igen hela passet igenom. Fast instruktören förklarade det som att passet var i 3 block med 3 låtar i varje (á cirka 3 minuter). Och enligt instruktören var det egentligen 1 minut sittande, 1 minut stående och sedan 1 minut mixat mellan sitta och stå. Men som sagt, det var inte det upplägget som jag hörde…

Med facit i hand har jag lagt ett bra pass bakom mig. Maxpulsen på 90% imponerar visserligen inte särskilt mycket – men – en genomsittlig puls på över 80% inklusive uppvärmning och nedvärmning känns riktigt bra. Jag gav det mesta jag hade hela klassen igenom!

Den här lavendelblå tröjan från Houdini köpte jag 2007. Idag var andra gången jag använde den. Denna gång utan bilringar runt magen.

Det var riktigt roligt att ha sällskap på gymmet. Jag fick sällskap av Grabben – som skulle styrketräna! Grabben som nu har startat en helt egen blogg: Snabba Fötter. Missa inte den! Jag har sagt till Grabben att han måste lägga in många bilder om han ska erövra några läsare, så jag hoppas på en stor bildorgie. Just nu är den mest fylld med Grabbens åsikter. Vilket väl är helt okej det med. Nu fattas där bara lite träning…

Mitt trevliga(?) gymsällskap

Många bloggar att hålla koll på? Följ min blogg här:

Följ Grabbens blogg här

Grabben är nöjd med effekten av aluminiumfoliet. Fast han har en massa knutor kvar i vaden och trycker man på dem hoppar han högt. Det gör visst ont. Om några timmar står han på startlinjen. Om han bryter i år kommer han inte få starta i grupp 1a nästa år. Förra året sprang han på en skittid. Det har han inte råd att göra i år. Därför var jag snäll imorse. Jag fixade gröt och blandade sportdryck. Grabben verkade varken särskilt laddad eller orolig och började istället väga sina skor när han hittade hushållsvågen. Om han inte hade haft ont i vaden skulle han sprungit i sina Asics Hyperspeed, 182 gram. Men idag blir det Asics Noosa, okänt antal gram (vi vägde dem aldrig). De lättaste skorna är ett par sjukt snygga gula Asics SortieMagic, 145 gram. Sådant kan man hålla på med när man laddar på ett alternativt sätt!

Koncentration vid köksbänken

Hyperspeed, 182 gram

SortieMagic, 145 gram

Grabben, några fler gram!

Jag laddade också – inför min spinning. Med en förpackning kesella (1%), några nötter och lite ringlande honung på toppen. Sedan bar det av. Eftersom jag hade sällskap med Grabben till tågstationen (han skulle ju till Göteborg) kom jag till gymmet några minuter innan de öppnade, och en hel timme före klassens start. Det fick bli lite uppvärmning på roddmaskin och sedan magträning: sidlyft i den där ställningen man gör rygglyft i (vad heter den?), crunches i cc och crunches på boll. Sedan bar det av på spinningcykeln!

Min kesella-, nöt och honungsfrukost

Jag matchar. Turkos tröja och turkosa streck på Asicstightsen. Fast det syns lite dåligt på bilden…

Det var 2 veckor sedan jag lämnade Stockholm för ett mer permanent boende i Halmstad – och jag känner mig redan som en turist i storstan. Så mycket folk! Så mycket att se upp för! Jag hade bokat in mig på ett pass på SATS Tule, ett gym som VR-Terese beskriver som sött. Och lite sött är det, just för att det är litet. Men nog är det mycket folk där ändå – inte så sött.

I spinningsalen var det dock långt från fullt. Vi var väl en 10-12 tappra själar som skulle spinna loss tillsammans med en ganska bra instruktör till ett sjuhelsikes pass. 90 minuter pyramid. Intervallträning i block om 2 minuter, 4 minuter, 6 minuter, 8 minuter och 10 minuter. 1 minuts vila mellan de kortare intervallerna, 2 minuters vila mellan de medellånga. När vi gjort 10:an så fick vi 3 minuter vila, och sedan gjorde vi om allt igen. Wohoo!

Instruktören på ledarcykeln hade ett ordentligt schwung i benen. Hon trampade på i hiskelig kadens, både när hon satt – men framförallt när hon stog. Jag tycker att jag kan trampa ståendes i bra kadens jag med, men det är ingen chans att jag kan sprinta – ståendes – i 2 minuter eller mer, om och om igen.

Det var ett tufft pass, den saken är klar. Det bjöds på mycket valfrihet när man ville sitta och när man ville stå. Sådant uppskattar jag, då kan jag anpassa mitt träningspass till vad som funkar bäst för mig och min dagsform. Men det var ändå något som fattades. Glöden. Träningsglädjen.