Om jag ska vara helt ärlig så har jag funderat på att byta gymkedja eftersom jag numera jobbar i Göteborg. I den staden är det inte SATS som leder gymligan. Men efter ikväll påmindes jag om det fina med SATS igen. Bra instruktörer och många gym att välja bland. Jag kan träna på de olika anläggningarna i Göteborg, Halmstad och Stockholm – de städerna jag rör mig mest i. SATS finns på många fler ställen varav otippade Sälen är ett av dem, men jag hade hellre sett att SATS fanns i Åre – då hade mitt liv varit träningskomplett.

Fram tills idag var SATS Kompassen det enda SATS-gym jag har tränat på i Göteborg. Det var för något år sedan och det var total katastrof. Tänk er sunkiga SATS Fridhemsplan fast mycket värre. Nyblivna SATS Landala skulle därför bli intressant att besöka och när jag timmen innan klassen befann mig på Landalatorget för att leta upp ett café för en snabbfika med River var mina förhoppningar mycket lågt ställda. Landala är inget kul ställe direkt. Men – SATS Landala imponerar. Snyggt gym, snygg inredning, fräscha omklädningsrum och kul detaljer i omklädningsrummet. Trivialt, kan tyckas men oändligt viktigt om du frågar mig. Detaljerna gör helheten och att gå och träna ska vara mer än bara svett och träningsvärk. Att gå och träna ska vara en upplevelse. Det är så jag tror att man vinner fler kunder och fler kunder som vill komma tillbaka! Bikramyogastudion vid St Eriksplan i Stockholm är ett mycket bra exempel på detta.

Det var extra kul att besöka SATS Landala eftersom jag och River bokat in oss på en klass med blogginstruktören Magnus, som dessutom ska instruera på Nikekonventet efter nyår vilket verkligen kan klassas som best of the best. Jag brukar läsa Magnus blogg inbland och tycker att han verkar en väldigt vettig person. Därför hade jag höga förväntningar på hans klass vilket inte är det lättaste att leva upp till…

Magnus har en tydlig tanke bakom sina klasser och varje pass är en del av en långsiktig plan och periodiserad träning. Bra tänkt om man går på hans klasser regelbundet men av mindre betydelse för one shots som mig. Just idag var klassen uppbyggt på intervaller som varade i 4-5 minuter med 2-2.5 minuters vila. 5 stycken skulle vi köra, med siktet inställt på att komma upp i den puls som motsvarar mjölksyratröskel. Ett upplägg jag älskar men en något knepig uppgift för mig just idag. Jag har bokstavligt talat jämrat mig inombords för varje steg jag tagit. Min träningsvärk från i måndags är verkligen inte att leka med. Men att trampa runt blodet i benen hjälpte och träningsvärken gjorde visserligen resan lite jobbigare i benen, men inte för pulsen. Hjärtat gjorde sitt jobb och pulsen låg på 87-89% av max under de sista 3 minutrarna av varje interval och sjönk sedan till 65% av max mellan intervallerna – precis som Magnus instruerade. Förutom efter sista intervallen. Sista intervallen var en märklig upplevelse som jag är glad för att råka ut för ibland. Pulsen låg på 89% och benen kändes helt plötsligt superpigga. Inte ett uns träningsvärk eller trötthet, det var bara att pinna på. Men sen – efter intervallen, så sjönk inte pulsen som förut. Den stannade envist kvar runt 72% under nedvarvningen och även under stretchen. Mycket märkligt!

Men jag funderade inte mer på det. Jag hade fullt sjå att hinna iväg för att träffa Grabben innan han sticker iväg till Thailand. Bara sådär. Vissa har det bra!

Och vad tyckte jag då om Magnus? Väldigt proffsig! Bra upplägg! Förtroendeingivande! Men… jag minns inte vilken musik han spelade? Det är varken bra eller dåligt men det säger ändå något. Å andra sidan minns jag bara en enda låt (Safri Duo – Prelude) som min favoritinstruktör Pia brukar spela och då har jag ändå varit på otroligt många av hennes klasser…

Jag var i Göteborg en vända i eftermiddags för att kolla på en ledig kontorsplats. Som alltid när jag är i Götetborg kollade jag med River om han skulle på något kul pass och det skulle han. Han skulle instruera en RPM-klass som han ofta hyllar till skyarna sin blogg. Ok tänkte jag, it’s worth trying!

Det är inte första gången jag cyklar RPM, inte heller sista. Men jag kommer nog aldrig bli RPM-frälst. Precis som jag aldrig kommer bli glad i rutiner. Typ att alltid köra en viss träning på tisdagskvällar och en annan på torsdagsmorgnar. Kul för er som kan – se till att utnyttja det! Men själv måste jag variera mig vad gäller pass, instruktör, tid och dag. ”Variation is the spice of life” kunde lika gärna vara mitt mellannamn.

River är så RPM-frälst att han lyssnat på den senaste releasen två dagar i sträck. Och jag tror inte att han överdriver när han påstår det. Under passet var det tydligt att varenda move satt där den skulle. Passet innehöll intervaller av alla de slag och former och visst var det kul men… tja, vissa SATS-klasser har något som vissa Sportlife-klasser inte har helt enkelt och det är svårt att sätta fingret på vad. Gemenskap, kanske?

PS. Jag tycker River är en jättebra instruktör – allra bäst gillar jag när han sätter ihop sina egna klasser… DS.

Den morgonstreakutmaning som ska sysselsätta oss den kommande morgonen innefattar alla sorters träning. Huvudsaken är att man är ombytt till träningskläder, för i min och Coola Ks värld är det just den kvalifikationen som gör aktiviteten till träning. Vardagsmotion är en sak. Träning en annan. En promenad kan således vara både och men det är svettdropparna som gör skillnaden (och förutsättningen är att om man ska svettas så är man ombytt, vilket inte alltid är fallet i verkligheten. Man kan bli svettig av att bära matkassarna uppför trapporna också men det är under en begränsad tid så sådant räknar vi bort). Imorse blev det väldigt mycket svett. Och väldigt mycket regn på vägen till och från gymmet.

Jag hade spanat in en spinningklass på SATS Halmstad och gladde mig åt att den till och med var 90 minuter lång istället för de sedvanliga 55. Med bra musik och ett bra upplägg gick klassen rätt så bra men jag förundras över hur min kropp reagerar när jag spinningtränar. Jag kan bli riktigt trött under de tunga partierna och jobba mig upp till ett sådant flås att hela halsen öppnas – men återhämtningen går så grymt snabbt att jag snart är up and running igen och helt opåverkad av att jag kört så att svetten bokstavligen rinner under de senaste 45 minutrarna. Kanske är jag gjort för att leva mitt liv på en spinningcykel? I samband med förra årets 24-timmarsspinning så körde jag 13 timmar på en spinningcykel. Jag var aldrig trött och tom på energi, det enda som hindrade mig från att cykla mer var att jag fick ganska ont i rumpan…

Klädd för höstrusk i långa byxor med korta byxor under, vit löparjacka med träningst-shirt under.