Det finns de instruktörer som gör att man som deltagare orkar lite mer. Och så finns där resten. I min värld är det de där instruktörerna som kan pusha mig lite extra som jag försöker träna för. Jag planerar runt deras pass. Lägger ofta rätt mycket av min planering kring dessa pass. Prioriterar. Väljer. Hyllar. Längtar.

Söndagar på Form bjuder på pass som skiljer sig från mängden. Easy line följt av spinning. Det finns easy line och spinning andra dagar också, men skillnaden kunde inte vara större.

Söndagarnas easy line-pass är grymt bra. Idag var även jag grymt bra. Easy line-passen består av ett gäng (9 stycken) hydraulikmaskiner och mellan varje maskin kör vi kondition (eller styrka). Hydraulikmaskinerna bygger inte särskilt mycket styrka – men de är rätt krävande rent konditionsmässigt. Vi kör dem supersnbbt!

Mellan maskinerna hoppade jag runt på brädor, gjorde upphopp, utfallssteg med hopp och en massa annat i plyometricsformat. Det sög i benen när jag stod i fri jägarposition och det sög i benen när jag gjorde benböj med hopp och det sög i benen när jag hoppade upp och ner på bräda i konstant benböjsställning. Det sög i benen hela tiden faktiskt.

Det är inte ofta som jag hoppar på en spinningcykel och känner mig oändligt trött redan från början. Idag uppmärksammade jag den känslan. Men – det finns de instruktörer som gör att man som deltagare orkar lite mer. Och så finns där resten. Idag orkade jag lite mer. Timman på cykeln gick snabbt och jag hade gasen i botten mest hela tiden.

När min träning var over and done with letade jag upp stretchingmaskinerna som jag alltid sneglat nyfiken på men aldrig velat prova. Jag tycker att det är jobbigt att stretcha själv så det blir sällan av i den mängd det borde bli av. Men med stretchingmaskinerna så behöver jag inte trycka och dra så mycket själv (vilket är anledningen till varför det inte blir av) utan jag kan koncentrera mig på att ligga still, andas och svära över hur stel jag är. Det finns hopp även för min stretching!

Det blev after work i eftermiddags i form av spinning. Det var inget pass som går till historien men jag var nöjd med att bara få trycka på lite. Jag hade lite träningsvärk i benen sedan tidigare men inget som märktes under passet.

Av alla de träningsformer jag utövar är jag nog bäst på spinning och det är ju rätt så typiskt. Hur tävlar man i det liksom? Hur jämför man sig?

Jag vet att jag är bra i spinning men med det menar jag inte att jag är bättre än någon annan – jag är helt enkelt bäst i spinning i tävlan mot mig själv. Förstår ni hur jag menar?

Det finns ingen aktivitet där jag har så lätt för att pressa mig själv till sjukt höga nivåer. Där jag kan fortsätta köra på trots att benen är iskalla av mjölksyra. Där jag inte behöver särskilt mycket återhämtning för att kunna köra på igen. Där jag ler och trivs med en puls som tickar på i över 90% av max.

De där känslorna är svåra att bemästra i alla andra aktiviteter jag tar för mig. Jag har till exempel löptränat på samma motionärsnivå som de flesta andra motionärer i åratal men jag blir aldrig bättre. Jag ler inte alls när pulsen pyser över 90% och benen dör alltid före det att de blir kalla med mjölksyra. Då har jag för länge sedan havererat och ligger med maximalt expanderade lungor på marken.

Bild från november

Jag har haft en riktigt bra helg i Frescatihallen på årets Nikekonvent. Fullt med trevliga människor, bra ordnat och till allra största del riktigt bra klasser. De största känslorna bjöd Sanna Kallur på där hon tronade från taket med knuten näve. Eller spinningen där jag med gamla vänner och nya bekantskaper (du bloggläsare i rött linne från Umeå, känn dig träffad!) bredvid mig pressade pulsen till max i en kropp som redan var trött och mosig. Eller den träningsglädje som Jay Blahnik spred under sina klasser.

Jag kickade igång med Jessicas spinning. En bra start även om jag tvärvägrade att lyssna på hennes budskap om att hålla igen. Är det en bra klass så är det! I tunna kläder rusade lyckosaliga deltagare vidare över universitetsområdet där solen sken över vackra minus 19 grader, till nästa pass och nästa sal.

Jay Blahnik (utsedd till en av världens bästa instruktörer genom tiderna) bjöd mig och bland annat Functional Fitness-Mattias på mycket inspiration och träningsglädje med sitt Bosupass. Tänk vad mycket grejer man kan göra med en halv boll! Jag har försökt spara de övningar vi gjorde i min minnesbank innanför pannbenet men jag måste nog smyggoogla lite och skriva ner de små guldkornen. Det var fantastiska övningar som blandade kondition, balans, ben och core. På lördagskvällen kände jag mig trött i knäna och hade känningar av överansträngdhet precis som jag fick när jag sprang runt Åreskutan och jag gissar på att det var Bosun som gjorde det. Likheterna mellan bosuhoppande och terräng är nog ganska lika: instabilt underlag som kräver starka muskler i knät. Så istället för att undvika Bosu och terräng för att knäna blir trötta tänker jag träna mer Bosu så att mina knän klarar av terrängen.

Till tredje passet hittade jag min bloggidol Äta Träna Kämpa. Jag körde klassen thaiboxning med henne. Vi såg inte av någon thai men bjöds på en del box och sällskapet var vad som gjorde klassen minnesvärd. Det var lite snålt med träningsglädje från scenen men på golvet sprudlade det.

Luckan till eftermiddagens klasser var generös och jag åt medhavd smörgås från Scandichotellet som jag och Grabben bodde på, hejade på bloggläsare och andra bekantskaper och tog ett varv i shoppen utan att köpa något. Mariette sjöng några låtar från scen, folk tränade hej vilt och läget var allmänt bra.

Att ladda om till nästa klass var inte helt lätt. Näst sista passet för dagen var en spinningklass som genomfördes på mellannivå, utan någon direkt energi och kraft. Jag satt och cyklade men var inte riktigt överrens med vare sig upplägg eller musik. Sista klassen gick inte mycket bättre den. Functional moves stod på schemat och jag hade sett fram emot att få köra för Magnus Ringberg eftersom han är den guru han är men hey, det gick rätt bra att kolla in honom från sidan av också. Jag genomförde första halvan av klassen men sedan tog orken slut. Det är inte helt smart att ladda med för lite sömn dagarna innan ett konvent. Det funkade när jag var 20 men det funkar inte när jag är 28. Snacka om att man inser att man börjar bli lite gammal när något som inte påverkade mig alls förut plötsligt blir livsviktigt för att jag ska fungera.

Efter första träningsdagen fick vi prata lite med Sara som är basar för en del av Nikes verksamhet i Sverige. Tillsammans med instruktörsprofilerna Fredrik Andersson och Cecilia Gustafsson pratade vi lite inspiration, målsättningar och trender. Jag uppskattade träffen som fick världsjätten Nike att framstå som lite mer personlig och stärkte min tro på magkänslan när Cecilia berättade om hur hon flyttade från storstadslivet till lilla Ljusdal.

Kvällen avslutades med lite mindre sömn. Jag stressade iväg i en taxi till hotellet, tog en rekordsnabb dusch och bytte kläder. Sket i att tvätta håret men satte upp det i en ny tofs och så sprang vi över isen ner till Mariatorget där vi träffade en brokig skara hungriga människor och käkade hamburgare på tallrikar lika stora som brickor.

Det var inte helt lätt att öppna ögonen morgonen därpå. Med rätt så tungt huvud mötte vi River och Nilla för en hotellrukost men jag vet inte riktigt när jag vaknade på riktigt. Kanske var det strax efter första klassen som var en helt fantastisk stretchklass med återigen lika suveräna Jay. Det är ungefär en sådan här klass som jag sedan länge efterfrågat: en klass där man stretchar utan att för den delens skull behöva gå på yoga. Vi fick lära oss om passiv och dynamisk stretch och det var en riktigt välbehövlig start på dagen.

Andra klassen var återigen för Magnus Ringberg – denna gång med pilatesbollar. Säg mig den rörelse Magnus inte kan göra på en boll! För egen del kändes klassen lite sisådär. Jag tror jag måste lära mig att balansera på bollen på alla fyra innan jag kan ta till mig en sådan här klass på riktigt. Vissa övningar var toppen – andra var helt enkelt för svåra.

Söndagens höjdpunkt var Magnus spinningklass. Jag har kört några klasser för Magnus förut men han gör sig nog bäst i stora sammanhang. Han bjöd på proffsighet och kunnande och 5 intervaller som var 5 minuter långa. Jag hade laddat med en Gainomax och hade support på båda sidor om mig vilket säkert bidrog till den häftiga känslan på cykeln. Pulsen slog i 90% av max ett par gånger och jag hade skönt driv i kroppen.

Träningsglädje kan framkallas på många sätt och den efterföljande klassen med Nils Torring på instruktörssadeln hade, precis som han brukar, en helt annorlunda instruktörsapproach än många av de tidigare instruktörerna. Vi blev duschade i regn och coachade genom smarta musikval där texten sa allt det där som Nils ville förmedla.

Som sista klass hade jag anmält mig på Monica Björns kettlebells men jag var trött i ländryggen redan innan klassen började så jag spanade in den sittandes på en stepbräda istället och förundrades hur mycket energi och styrka som kan vara förpackat i en sådan liten kropp. Helt fantastiskt!

Det var en rätt trött Sara som åkte hem till Halmstad igår kväll. Det slutgiltiga beviset på det var att Grabben fick köra nästan hela vägen hem. Vad jag menar med det är det nog nästan bara Grabben som förstår. Väskorna står fortfarande ouppackade med svettiga träningskläder och jag har träningsvärk i ryggen. Den kommer från en lördagsklass men jag har inte riktigt förstått vilken.

Nike Convention 2010 var riktigt bra. Men det som var riktigt bra kan också bli bättre. Jag gillade hur man hade byggt upp stämningen rent grafiskt men – ge mig en spinningsal där känslan kan bli lika fulländad som den förtjänar att vara! Och så hade jag önskat mig lite snabbare service i garderoben. Och maten var en ren katastrof men jag gissar på att Nike inte får ta in sin egen leverantör utan tvingas använda det som redan finns och eftersom jag lever med liknande problem i mitt eget jobb vet jag hur frustrerande det kan vara. Men jag vet också hur mycket det påverkar besökarna…

Jag gillade blandningen av instruktörer, såväl svenska som utländska. Jag gillade personalens service mindedness och att de var många. Jag gillade stämningen och helheten men hade önskat mig lite bättre skyltning mellan lokalerna. Och ja, jag ser fram emot nästa år!

Storslagen entré

Storslagen känsla

Storslagen stjärna

Helt enkelt storslagna (jag och Äta Träna Kämpa)

Storslagna Jay Blahniks Bosuklass

Storslagen scen

Mariette

Två Jessicor

Sara från Nike tillsammans med instruktörsprofilerna Fredrik och Cecilia

Nyshoppade Mela och Ruth

Bolltrollarkonstnären Magnus Ringberg

Nils Torring