Instruktörs-Pia bjuder på supertuff uthållighetsträning på SATS Hötorget just nu och jag var där ikväll för att bli lite starkare. Och lite bättre.

Upplägget var enkelt: vi skulle köra så tufft vi kunde under hela klassen. 4 minuter flack varvades med 4 minuter backe, om och om igen tills en timme hade gått. Jag hade pulsklockan på styret och kunde se min puls under hela klassen. Snittade på 86% och kände mig stark. Ingen mjölksyra och bra flyt i flåset. Det kändes som om jag låg precis på mjölksyratröskeln utan att tippa över vilket är en skön känsla – jag upplevde den häromveckan också.

När klassen var slut var jag det också. Det är en skön känsla att ha gett allt – nöjdheten pirrar i kroppen och den där adrenalinkicken från att ha maxat är svår att slå.

Svårt är också att ladda om och köra igång på nytt. Men efter lite stretching och med forna stammisspinninggrannen Karin Tri bredvid mig så skulle vi köra igång igen. 75 minuter nu – och med ny instruktör framför oss.

Det började dåligt. Jag bytte cykel och hamnade på en skitskum sadel som gjorde att min position hamnade alldeles för långt bak. Efter 10 minuter bytte jag sadel. Jag var trött och hade ont i händerna efter måndags funktionell cirkel där vi gjorde en övning och gick på alla fyra på golvet. Det är töntigt vad känsliga händer jag har! Sedan började trosorna skava under cykelbyxorna (jag vet – inga trosor under cykelbyxor, men jag glömde…). Och med en kvart kvar fick jag skitont i tårna trots att jag kan vifta med dem i skorna (kanske är det just det som är problemet…) – det var faktiskt outhärdligt och jag funderade på att lämna cykeln i förtid. Men jag satt kvar och turistcyklade lite medan de andra målspurtade. Det kändes surt eftersom jag hade en stark KarinTri på ena sidan och en annan stark kille på andra sidan. Då vill man inte mesa när man är i mitten.

Det som var bra var att vi stretchade grundligt efter passet. Jag har delat många framgångar med Karin men nu delar vi samma typ av stelhet och känningar. Vi delar också träningsglädjen, envisheten, en fallenhet för utmaningar och en del annat. Tyvärr delar jag inte hennes 12:e plats på Vättern och hennes 2:a plats på en IronMan i Barcelona i höstas. Tänk vilken grym kompis jag har!

Karin och jag tar en efterträningskaffe

Idag träffade jag en vän jag inte träffat på alldeles för länge. Ella. Sådant frustrerar mig ibland – att så mycket liksom kommer i vägen att man inte hinner allt man vill. Men det är väl så det blir när två hektiska liv ska korsa varandra. Lägg till ett tredje hektiskt liv, Jessicas, och det är inte svårt att gissa att den ekvationen sällan går ihop. Men det gjorde den ikväll. Fast det var på håret!

Jag och Ella hade tänkt att gå på Jessicas spinningpassikväll men det visade sig vara typ fullt. Vi blev satta i skämshörnan för att invänta tomma cyklar och snart kom även Åsa och gjorde oss sällskap. Till sist var det faktiskt 3 cyklar som var lediga och tja, lyckan var gjord även denna kväll.

Jessica tog oss med på extensiva och intensiva intervaller. Ett pass som var en pusselbit för de deltagare som går på hennes klasser varje vecka – men ett vilket-som-helstpass för oss andra som går lite hipp som happ på pass. Fast ett riktigt bra vilket-som-helst-pass!

Intervallerna låg på 4 och 3 minuter beroende på om det var extensiva eller intensiva intervaller – och det var när Jessica förklarade hur vi skulle tänka kring pulsen som hon nämnde det där med sweet spot. Vilket jäkla passande uttryck för den där känslan när man är precis på mjölksyratröskeln men inte dragit på sig syreskuld – när man känner att man jobbar hårt, men liksom skulle kunna jobba så hårt länge länge. Det är en otroligt häftig känsla!

Efter passet velade vi mellan att käka något ute eller att käka hemma. Hemmaförslaget vann och Jessica bjöd på fantastiska varma mackor i en upphottad version av den gamla 90-talsklassikern. Förutom vänskapen från två snygga tjejer tar jag med mig budskapet från en liten skylt i Jessicas kök: life isn’t about finding yourself – it’s about creating yourself.

Jag har varit och spinnat lite. Det blev ett 45-minuterspass. Jag funderade på hur det skulle kännas att köra detta passet 24 gånger men det blev lite för stort för att förstå.

Jag har så smått börjat fundera på hur jag ska lägga upp lördagen den 2 oktober mentalt. Förmodligen kommer jag dela in det i 5 delar om 5 pass (varav 1 del med 4 pass). Varje del består ju bara av 2+1+2. Och då blir det helt plötsligt inte så mycket. Försöker jag intala mig.

Jag är inte den enda som kommer att cykla hela dygnet. Det finns några tappra män också. En av dem är veteranen Stefan Manning och jag har rådfrågat honom vad jag ska tänka på. Jag fick ett långt mail med saker som kan vara bra att ha och någon gång när jag har tid ska jag bland annat bege mig till Rusta för skumgummiisolering, och så ska jag leta upp ett par spinningskor som funkar för fötter som svullnar upp. Och så en massa specialsalvor förstås. Och kanske kompressionsstrumpor utan själva strumporna. De ska jag hålla utkik efter i Berlin!