Det är fantastiskt att läsa era kommentarer till föregående inlägg med vad ni ser fram emot i jul. Verklighet blandas med längtan, kärlek trängs med sorg. Tänk vilken resa livet är! Ibland stannar jag tvärt upp och påminns om livet och om perspektiv, om lyckorus och strävsamhet och oavsett om vi har  en helt annorlunda verklighet än för 50, 100 och 200 år sedan – så är det liksom same, same but oh so different. Det är väl därför man dras till skogen och naturen och havet när man är vilse bland blinkade neon, storstad och myller. För naturen, liksom livet, är så som det är och alltid har varit.

Jag har simmat idag. Jag är helt värdelös på att simma rent tekniskt. Men det gör inte så mycket. Jag stretar på, gör min grej, mina varv och mina längder och nöjer mig med det som en skön, och ibland rätt så tråkig, motionsform. Tråkig på ett fridfullt sätt – inte tråkig som frustrerande. Det finns som flera olika slags tråkighet: den typ man inte står ut med, och den typ som kanske är rätt så bra för en ändå.

Tisdagar. Ni vet väl att det är veckans bästa dag? Jag gjorde det till mitt nyårslöfte förra året och det har liksom fortsatt så. Ett typiskt bra exempel på en bra vana.

Jag började dagen med jobbfix och fortsatte sedan med 40 minuters simning. Jag är fortfarande trött i benen även om det känns bättre och bättre för varje timma som går. Sedan åt jag lunch med min mamma. Vi åt surdegsbröd från Fabrique till och det är så otroligt gott så det finns inte. Det ska gärna vara lite sådär hårt och knaprigt. Med smör och riktigt lagrad ost. Mmm!

Det var premiär för Snäcksjön Triathlon i helgen. En fantastisk härlig tävling, arrangerad av Ella, som man deltog i på egna villkor. De som kände sig snabba tävlade i en grupp – de som kände sig lite långsammare i en annan. Sekretariatet höll koll på tiden ändå, ja faktiskt på alla tiondelar också.

Det var tydliga skillnader på grupperna: den långsamma gruppen innehöll bara tjejer med undantag för 2 – och den snabba gruppen bestod av killar och en ensam tjej. Jag var mesig och kände mig långsam, men till nästa år då jag tränat på att crawla och bricklöpa – ja då fasen ska jag också känna mig snabb. Däremot tänker jag fortsätta heja på alla andra när jag möter dem utmed banan, och stanna hos de trevliga funktionärerna en sväng för en banan. Det hann inte så många i den snabba gruppen med. Där var det tävling på största allvar. I min grupp var det en kul grej – trots ösregn som gjorde allting lite galnare och lite lerigare.

Banan bestod av simning i en sjö (längd oklart men typ 500 meter), 19 km cykling och sedan 7 km löpning. På ett ungefär. Sa jag att det ösregnade? Det slutade inte regna en enda gång under dagen! Jag testade cykeln i några hundra meter och blev genomblöt och lerig på en gång. Efter det sket jag i regnet – man kan liksom inte bli mer än blöt. När jag var ute och körde på riktigt så var allt regnande och alla vattenfyllda vägar så bisarrt att jag liksom inte kunde annat än skratta åt eländet. Cykeldelen var fantastiskt rolig och kändes lätt och enkel. Men det här med löpning direkt efter att man cyklat alltså. My god!

Jag har aldrig tränat på bricklöpning i mitt liv. Jag vet heller inte hur jag ska beskriva känslan. Fötterna är halvt bortdomnade och låren är stumma på konstiga ställen. Det är som att man springer allt man kan – men man kommer ingenstans alls. Mycket, mycket märkligt. Efter 4 km släppte det och jag kunde springa som vanligt, och det var ungefär där jag sprang fel. Det regnade så mycket att färgen som markerade löparspåret hade försvunnit. Jag befann mig snart mitt ute på en öde skogsväg bland träd, träd och ännu fler träd. Och regnet förstås!

Efter att ha sprungit några kilometer för långt blev jag upplockad av tävlingsbilen och nedsläppt på den ordinarie banan igen. Jag kunder därför springa de sista hundra metrarna in i mål och plocka hem titeln som vinnare av damklassen. Jag får nog tacka min fräsiga cykel för det. Jag kom upp ur vattnet som 3:e tjej och plockade många, många, många minutrar med mina smala racerdäck. På löpningen blev jag bara omsprungen av en enda, en kille som sprang lite mer fel än mig och fick en milslång löpning. Han fick pris för längsta triathlondistans under den efterföljande utomordentliga kräftskivan. Själv kammade jag hem en flaska rosa bubbel.

Till nästa år hoppas jag att fler hittar till Snäcksjön och inte bangar för vare sig väder eller om de förberedande träningspassen inte blivit som man tänkt sig. Hur pass allvarligt man tar på tävlingsmomentet bestämmer man själv men garanterat roligt är det.

Ella hade tänkt på de flesta detaljer: vätskestationer utmed banan, väldigt glada funktionärer, kilometermarkeringar, bojar att runda i sjön – och tävlingströjor till alla! Och kanske det allra roligaste: banketten efteråt (där supersnabba totalvinnaren kammade hem en åtråvärd hi-techtröja från Adidas!). I höladan dukades det upp med kräftor och girlanger så det stod härliga till. Regnet fortsatte att ösa ner utanför men det fortfarande ingen roll. Medan det smattrade på taket satt vi där under med tusen tända ljus och mat och dryck så att det räckte och blev över. En fantastiskt rolig dag!

Hunden Alice blickar ut över den regndränkta stallplanen – som fick tjänstgöra som växlingsområde

Rulle står och laddar i stallet

Cykelförberedelser…

Blandad cykelkompott. De flesta racers stod inne på det torra i väntan på att bli blöta…

Några minuter innan start

Alla hade typ såhär roligt hela tiden

Fler som har roligt!

Man blev rätt lerig

Verkligen jättelerig!

När alla gått i mål, duschat av sig leran och blivit varma förberedde vi för bankett och kräftkalas

De här 2 söta hamnade på bild rätt många gånger…

Medan mörkret sänkte sig där ute så satt vi här inne och drack och åt och sjöng och myste!