En bra avslutning på en bra helg.

Chocolate mud mask

Jag avslutar helgen med Snuten i Hollywood, chocolate mud mask och nÃ¥gon slags persikoté frÃ¥n Lipton. Vet inte om filmen eller masken är bäst, men téet är ingen höjdare. Det var jag som köpte det och nu fÃ¥r jag stÃ¥ mitt kast genom att dricka upp alla pÃ¥sarna…

Chokladmasken köpte jag för en tjuga på Kicks i Sala när jag var där på möte för någon vecka sedan. Den ska tydligen vara djuprengörande och återfuktande. Grabben undrade varför jag hade bajs i ansiktet, men även han erkände att den doftade väldigt mycket choklad. Även om han sa att det inte var Marabou mjölkchoklad precis.

Hela jag doftar choklad även efter att jag sköljt bort masken. Jag vet inte om jag på riktigt tror att den är sådär nödvändigt djuprengörande och återfuktande, men det var lite skoj att ha den i ansiktet. Chokladinpackningar är ju tydligen inne just nu. Och en tjuga var det värt, om det så bara var för känslans skull.

Snygg!

>

Tack och lov för träningen.

Pryläckel

Jag ser många anledningar till varför träning är typ det bästa som finns. Nu är det kanske som så att det allra bästa som finns egentligen är riktigt mjuka och saftiga muffins, men jag försöker förtränga det just nu eftersom muffins inte platsar i min kostcirkel. Efter att ha insett att internet tagit slut när jag satt i soffan ikväll, surfade jag in på sajter och bloggar jag inte brukar läsa, och kom på ännu en anledning till varför jag älskar min träning.

Internet, så som jag använder det, tog slut för en timme sedan. Jag tittade plötsligt upp från skärmen och sa till Grabben att jag inte visste var jag skulle surfa in härnäst. Jag hade surfat runt på allt jag brukar surfa runt på och som stillar min internethunger. Under några sekunder trodde han nog att jag var sjuk, sedan sjönk han ner i sina bokföringspapper igen och glömde bort mig.

Eftersom jag inte hade så mycket annat att göra, och inte alls hängt med i filmen Eternal sunshine of a spotless mind som stod på tv:n, surfade jag in på andra siter. På sminkbloggar. På shoppingsidor. På siter och bloggar med kändisskvaller. Och jag kände med ens en våg av pryläckel och en enorm trötthet. Jag orkade inte med att läsa ännu ett skönhetstips, orkade inte kolla på ännu en produkt att köpa, ännu en kändisbild, ännu ett läppstift som tydligen är helrätt i vår.

Det var då jag kände att träningen befäste sin plats i mitt hjärta ännu mer. Trängde sig in ännu lite djupare. När jag tränar kommer jag så mycket back to basics det bara går. Jag är aldrig så mycket jag själv som när jag tränar. När jag är där, mitt bland maxpulsen, skiter jag i rean på Asos, att det är skira ögonskuggor som är trendigast i vår. Jag kan inte bry mig mindre om Katie Holmes nya frisyr, outlet-måsten i Barkarby och alla prylar som finns på Bluebox som måhända är kul men inte särskilt nödvändiga.

Back to basics

När jag tränar pÃ¥minns jag om att det viktigaste i världen är jag själv, inte hur Madonna retuscherats snyggare pÃ¥ sina senaste bilder eller den där lila ögonskuggan jag tydligen bara mÃ¥ste köpa. Känslan av ”jag” är den renaste känslan jag känner till. Träningen, och känslan av jag, är min livlina till att förbli den jag är när pryl-, shopping- och kändishetsen härjar som mest.>

When the drugs don’t work – try spinning!

Pulsspinning

Jag hade bokat in mig på pulsspinning ikväll. Tyckte att det där med puls kunde vara kul. Goddag yxskaft – jag kör ju med pulsklocka i alla fall. Fast lite kul är det ju att se sin puls på en skärm i alla fall, så det var faktiskt värt att missa den stående klassen på SATS Hötorget för annan spinning på SATS Zenit.

När jag satte mig på cykeln och började trampa tänkte jag att det skulle bli en helt värdelös klass. Känslan i benen var lika med noll och de kändes inte alls alerta. Lustigt nog känns det så innan de flesta klasser börjar. Men när musiken väl drar igång händer något. Benen går in i någon slags extas. De får liv!

När instruktörs-Lina sa att dagens pass skulle bli tufft log jag. När hon sa att det egentligen bestod av en enda lång backe log jag ännu mer. När hon sa att om vi ville utmana oss själva och ligga mellan 80-90% av max i puls under de sista 27 minutrarna jublade jag inombords. Det här skulle verkligen bli skitjäklabra.

Skitjäklabra är just vad det blev. Trots att det var backkörning spelade instruktörs-Lina låtar med ganska snabbt tempo. De andra körde intervaller till dessa men jag körde stående backe med ganska hög kadens. Jag låg och pendlade mellan 85-89% av max mest hela tiden men tog tre ”vilopauser” när jag tillät mig själv att droppa till strax över 80% av max. Ibland nosade jag på 92% av max men försökte att inte komma för högt (jag ville orka hela vägen). Höga 80% kändes bra. Tokbra. Visst var jag trött – men jag var euforisk. Drabbad av någon slags spinningpsykos som fick mig att både längta till backjäveln var över men samtidigt njuta av varenda ögonblick.

På golvet bredvid cykeln stod ett par sprillans nya Nikeskor och log åt mig. De är så rosa de kan bli. Jag tänkte att eftersom jag alltid har svarta kläder på mig så måste jag ju skoja till det lite. Skorna får bli färgklicken. Jag älskar dem och de är köpta för ett bra ändamål. Inga skuldkänslor här inte (Grabben – no comments, du köpte faktiskt precis den där nya jackan!!).

Pink shoes!!

Jag försöker få plats på bilden.
Men hallå – skorna syns ju inte!!!!

Syns skorna nu?

>