När man tar in på hotell Coola K så får man ta seden dit man kommer. Klockan ringde strax före klockan 06.00. Det var dags för morgonpromenad. Nummer 13 i Coola Ks ”streakutmaning”. Det var mörkt och mysigt när vi började och ljust och… inte alls lika mysigt när vi slutade. Då hade morgonstressen kommit ikapp oss…>

Coola K bor bara några minuter från mitt jobb. Då verkar det så onödigt att åka hem för att sova…

Att göra det bästa av vardagen

Jag och Coola K har alldeles för roligt ihop för att inte ses ofta, och innan igår var det alldeles för länge sedan sist. Därför bestämde jag att jag inte ens behövde åka hem efter vår gemensamma träning efter jobbet. Om vi ändå båda skulle försöka komma upp och morgonträna kunde vi lika gärna göra även detta ihop och då var det med ens lika bra att jag sov över. Sagt och gjort. På tisdagmorgonen packade jag min väldigt stora lilla väska full med grejer för både träning och övernattning.

Det var bara det att jag packade fel skor.

Misstaget upptäckte jag när jag skulle lunchträna. Jag fick köra mina styrkeövningar i strumplästen och även om styrkan inte sitter i skorna kändes det en aning ostadigt.

Träning i strumplästen…

Fram till igår ägde jag 2 par löparskor. Efter igår är det tre. Mina gamla Brooks Defyance och mina halvgamla Adidas Adistar har fått sällskap av ett par till Defyance. Jag hade inte tänkt att utöka skoparken förrän senare i höst, men… det hade inte gått så bra att springa runt Kungsholmen med Coola K i ett par pronationsdojjor i storlek 45.

Nya lila Brooks Defyance…

Rundan vi sprang var på behagliga 5 km. Det kändes som om vi sprang riktigt fort. ”5.25-tempo” meddelade Coola K som låg steget före för det mesta. Men det visade sig bara ha gått i 5.48-tempo när vi i efterhand kollade Garminklockan på datorn. Och med sista kilometerns nedjogg blev det totala snittet strax över 6 min/km. Jaha, så mycket för den känslan…

Coola K bjöd på räksallad framför Idol och till efterrätt fruktsallad med storfavoriten vaniljkesella. Sedan började vi titta på ”Into the wild” som jag velat se i evigheter men mina ögonlock var tunga som stenbumlingar och jag somnade medan Coola K pratade med mig. Jag är en verkligt trevlig gäst att bjuda över…

Coola K överraskade med stordåd i miniköket!

Imorse ringde klockan strax efter 6 och vi avverkade gårdagskvällens runda igen – men i powerwalktempo. Dimman låg tät över Riddarfjärden och vi såg inte ens över till Söder Mälarstrand. En grötfrukost med äpple och banan väntade oss när vi kom hem och sedan utrustade Coola K mig med en extra frukt som jag kunde ha till mellanmål på jobbet innan vi gick hemifrån. Sådan lyx skulle man ha jämt!>

Man måste bestämma sig om man ska göra sig av med en ovana.

Jag har bestämt mig

Jag har ofta min telefonväckarklocka inställd på 06.00. Det händer i stort sett aldrig att jag går upp då. Eller ens 06.05. Eller 06.10. Eller 06.15 eller 06.20 eller 06.30. Kanske, kanske 06.45. Jag snoozar i en evighet och mina morgonträningsplaner omprioriteras hej vilt där i ingemansland mellan sömn och vaket tillstånd.

Har man hållt på såhär väldigt länge är det svårt att komma tillbaka. Man har vant sig vid att det ”inte går” att gå upp så tidigt. Det är en lång väg tillbaka. Den börjar med att man måste bestämma sig.

Imorse stod klockan på 05.20. Imorse gick jag upp 05.20. Det kändes till och med ganska smärtfritt att gå upp. Ändå somnade jag 23.40 kvällen före.

Men jag hade bestämt mig. Det är den definitiva skillnaden av att ha bestämt sig som gör skillnaden. För om man velar fram och tillbaka och inte har fokus på att fullfölja till 110%, då öppnar man dörren för alla de där omprioriteringarna som knuffas och vill in.

Jag tog med mig Trixa ut i morgonmörkret och gick runt Svartviksringen. Det är helt klart en av de mer fascinerande gatorna i Saltsjöbaden. Stora hus på nära håll och man har nästan insyn ända in i diskhon. En ensam fågel kraxade gällt och jag kände mig påtagligt trött i benen från gårdagens spinning – trots att träningsveckan knappt börjat.>