Efter gårdagens intervallpass höll Hans och Amelia från AHN Kiropraktorerna en nyttig föreläsning om sådant som kan vara bra att veta för att undvika skador – framförallt de som är löprelaterade. Löparknä, benhinneinflammation, stukningar, sträckningar och en del annat avhandlades – och på slutet visade de praktiska övningar med self myofascial release-teknik, dvs ”ligga på rulle” (nej vi pratar inte cykel). De poängterade vissa bra grejer som är bra att påminna sig om: belasta inte för mycket när du ligger på rullen (använd inte hela kroppstyngden från början om du inte är van vid det till exempel). Det ska inte göra så ont att du grimaserar – då gör det ingen nytta! Undvik att rulla över benbitar – fokusera på mjukdelarna (annars kan irritationer och inflammationer uppstå – rulla dig inte till ett löparknä alltså)!

SATS har en klass som är byggd på self myofascial release – men du kan lika gärna använda Casall T.O.D. (appen) för inspiration. I den finns både program och enstaka övningar att träna efter. Under gårdagens föreläsning visade Amelie bland annat dessa övningar:

Det syns inte så väl med Amelie rullar en boll på framsidan av vaden och flexar och sträcker ut foten (i en dynamisk rörelse). Bra för att motverka onda benhinnor!

Rulla vaderna – anpassa tyngden. Du vill inte alltid ha hela kroppstyngden när du rullar. Ont är inte alltid bäst.

Den här ska jag hem och göra. Känns som jag kan behöva den! Rumprullning.

Insida lår glömmer jag ofta bort att man kan vara tight i. Förmodligen är jag inte ensam. En tight insida lår kan ge upphov till löparknä.

Till dagens intervallträning räknade jag nästan 40 personer. Graden på termometern har jag ingen aning om men det var så varmt att många sprang i shorts och linne. Jackorna låg avslängda och svetten glänste i pannan. Nästan som sommar.

Jag är oändligt kräsen med att springa i grupp. Det kan vara det bästa – och det värsta – jag vet. Att springa i en grupp som inte är synkad med mig är en mardröm. Att känna alla andra dra ifrån är starkt demoraliserande. När så alla ledare gör detsamma kan man faktiskt packa väskan och gå därifrån. Så tänker jag. Och så gör jag. Därför är jag så väldigt petig med att vara sist in på de pass jag är med och leder. Täten tar Grabben och Ingmarie, de är snabba. Men jag vurmar så för de som kämpar i skuggan av de fartstarkaste – för den glöden och kämpaviljan är så himla häftig att känna. Träningsglädje deluxe. Det finns inte ett uns i deras insats som är mindre värd än de som leder klungan! I en träningsvärld som domineras av siffror och hastighet som måttstock så är det viktigt att påminna sig själv om att det finns andra värden. Annat att klappa sig själv på axeln för. Och det är min högsta önskan från de pass jag är med och leder, att de deltagare som springer med mig också känner samma sak.

Vi hade avsatt 120 minuter till det intervallpass som kördes strax före lunch. Varje minut behövdes. En lång(!) uppvärmning, löpskolning, stegringslopp, intervaller, nedvarvningsjogg och stretch. Intervallerna bestod av 5 serier innehållandes 30 sekunder intervall (+30 sekunders vila), 60 sekunders intervall (+60 sekunders vila) och 90 sekunders intervall (+60 sekunders vila). Det satt som en smäck.

Jacka // Craft. Tights // Nike. Skor // Adidas (Marathon 10 – favoriterna!)

Medan du kanske sov vaknade vi till solsken. Tittade på temperaturen på telefonen och frös. Såg framför oss hur nollgradigt kändes och kom ut till en verklighet med lite frost i skuggan. Medan du sov sprang vi på stranden på Tylösand. Vaknade till liv under knallblå himmel och med havet vid sidan om som tills idag lugnat ner sig och var nästan stilla. Sand under skorna och tystnaden av morgon. Medan du sov värmde vi näsan i solen. Och kände hur luften tinades upp och allt det kyliga försvann. Så pass att vi stannade nere på stranden och mjukade upp kroppen med lite yogainspirerad dynamisk stretch. Nästan bikiniväder, beskrev Ingmarie det senare.