Det är rätt så gudomligt här. Som idag: över 25 grader varmt och massiva bergstoppar runtomkring oss. Vi har gått ut lugnt sett till distans (men kanske inte puls) och kombinerade löpning med löpskolning och löpstyrka. Sedan parkerade vi för lunch uppe på en höjd och kände oss nöjda med livet och beskådade lite utsikt. För vissa av oss bar det direkt av till after run-stället som vi typ både öppnade och stängde kändes det som. Lite härlig rörlighet med Frida på det och middagen satt som en smäck. Om vi kommer sova gott inatt? Ja!

Efter en tupplur som jag i ärlighetens namn helst hade velat fortsätta så var det dags att reka läget lite inför morgondagen. Och att känna på hur höjden känns i kroppen. Vi stack ut på morgondagens tänkta tur i lugnt tempo. Jag ställde tusen frågor till platschefs-Johan och vet nu att man skördar fälten (det ser inte ut som åkrar) med en låg traktor med vikt på ena sidan. Och där det är alltför brant så använder man lie. Nu vet ni det också.

Sedan gick det hela i rask fart: vi sade hej till alla med mingelbubbel och sedan åt vi nere på Ski Lodge Reineke. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av Hotel Reineke men jag tycker att det är superbra: fräscht och modernt och snyggt och nyrenoverat sedan något år!

Ensamheten kan verkligen vara påtaglig i fjällen. Såväl på sommaren som på vintern. Jag menar inte att man är ensam på fjället eller så, för det är ju alldeles uppenbart. Och man kan ju likväl vara alldeles, alldeles ensam på en sandstrand i Halmstad, på en äng i Skåne eller på Långholmen i Stockholm – också. Men i fjällen kan det ibland vara så väldigt mycket folk – men ändå alldeles tomt.

När jag begav mig mot backarna i Lindvallen ikväll så noterade jag att det stod bilar på många uppfarter. Här är mycket folk, men skidorna har man bytt mot cyklar! I vissa stugor var ljusen tända men det var ändå alldeles tyst och tomt på folk utomhus. Och det är den ensamheten som är så påtaglig: när det är massor med folk – men ändå inte. Samma känsla kan uppstå i Åre mitt under högsäsong. Ofta när det är mörkt och kallt och kväll och alla håller sig inomhus och pysslar med sitt. Det är ingen negativ känsla – den är mest bara bisarr.

Jag rev av 5 backar efter att ha vilat upp mig i soffan efter jobbet. På toppen av barnbacken (funkar faktiskt bäst att springa uppför) hade jag lite utsikt över dalen och såg de magiska slöjorna som steg uppför trädtopparna. Och jag tänkte att this is where the magic happens. På många sätt.