Jag sprang Lidingömilen med pannlampa ikväll. Man (jag) brukar ju bli på bra humör av att springa, men jag blev på ytterst dåligt humör. Visst var det härligt och så – om än mörkt och läskigt – men strax efter Karins backe dog pannlampan och då var det pitch black. Tur man har ficklampeappen installerad på telefonen. Ljuset är inte att tala om jämfört med min lampa från Silva, men jag såg i alla fall fötterna.
Jag lyckades avstyra de läskiga tankarna rätt så bra under hela milen. Ibland kom en vindpust och väste lite spöklikt, och röken som virvlade runtomkring mig var som andedräkten från ett spöke med lite fantasi. Stubbarna från gamla omkullblåsta träd lyste som små ugglor som satt på marken och många av stenarna var som målade med reflexspray. Jag sprang och tänkte på jobb och puttade bort alla tankar på mörkermonster i takt med att de dök upp. Som mörkast var det runt 7 km, jag vet inte vad som hände där men det var som att jag sprang i en svacka där det inte fanns en endaste ljust litet löv på marken.
En grej jag blev irriterad på där ute i skogen var att jag bara springer. Vad är det här för jäkla löparblogg jag skriver, tänkte jag argt. Jag måste börja göra andra grejer. Det här är ju tråkigt! Inte att springa i sig, men att skriva om löpning.
