Jag har en vän som heter Staffan och vi ses inte sÃ¥ ofta. När vi väl gör det, ofta över en lunch eller sÃ¥, blir jag ofta pÃ¥mind om de smÃ¥ äventyren i livet. Nu menar jag inte att Staffan inte sällar sig till den skaran som ocksÃ¥ upplever de stora – men – när vi ses blir jag alldeles inspirerad av att dra pÃ¥ mig löparkläderna närhelst pÃ¥ dygnet som ingen annan är ute i spÃ¥ret. För sÃ¥dan är Staffan; han springer när som och var som. Han tar tillvara pÃ¥ de smÃ¥ äventyren.

En gång i tiden var jag också duktig på det. Jag bodde på söder och sprang runt Årstaviken eller runt Eriksdalsbadet sent om kvällarna. Ofta stötte jag inte på någon alls. En gång sprang jag och sambon ett varv på Stockholm marathonbanan och kom hem efter midnatt en vanlig vardag. Små äventyr som ger stora minnen.

Men äventyrslustan har kommit av sig och jag har måhända blivit bekväm. Nu är det slut med det. Jag är tillbaka! Och klockan är 23.15 och jag har precis kommit tillbaka från ett varv runt Riddarfjärden med sambon. Stockholm är som bäst när vi får vara ensam på gatorna.

Vi sprang förvisso förbi en och annan dörrvakt på Söder Mälarstrand, men det var ingen kö till krogbåtarna. Vi mötte 3 andra löpare. Vi behövde inte sicksacka mellan barnvagnar eller sällskap som gick i bredd. Vi behövde inte ta hänsyn till någon annan än oss själva. När man springer om kvällen är man kung!

Jag brukar vara rätt bra på att se det bästa i mycket. Jag gillar ju till och med skitväder. Men den här dagen tog priset rent vädermässigt. Det var snöigt och fint (läs: kallt) i morse men på lunchen var det inte mer än grått och slaskigt. Jag snörade på mig mina Inov8 (dessa!) och stack ut på en lugn och kort distansjogg med Fredagspodden i öronen.

Först småsnöregnade det motvind över Västerbron. Sedan hade jag Norr Mälarstrand som en ridå på andra sidan Riddarfjärden. Den ridån bjöd på fler än femtio nyanser av grått. Vattenpölarna avlöste varandra i snömodden och bara några stackars hundägare var ute.

Jag sprang min runda och kom snart hem igen – och känner mig sÃ¥ sjukt jäkla nöjd här i TV-soffan. Inte primärt för att jag har tränat – utan för att jag faktiskt inte behöver gÃ¥ ut mer idag. Det är fredag och jag ska tända en massa ljus och bara ha det allmänt bra. Planen är att hoppa upp pÃ¥ cykeln för ett gäng intervaller och sedan beta av ett och annat pÃ¥ den där listan som aldrig blir kortare eftersom den alltid fylls pÃ¥.

Om jag låter deppig så är jag inte det. Faktiskt inte det minsta. Jag protesterar bara mot vädret! Här kommer en bildkavalkad så att ni med sol riktigt ska förstå.

Det var dags att serva sportbilen idag. Just nu rullar en kampanj frÃ¥n BMW Bavaria mest hela tiden när jag kollar TV och jag passade pÃ¥ att utnyttja den – sÃ¥ medan min Mini Cooper kollades upp sÃ¥ tog jag mig ett courtesy träningspass pÃ¥ Balance precis mittemot. Ett gäng snabba intervaller är precis vad man hinner med innan bilen är klar.

PÃ¥ löpband mÃ¥ste det hända grejer hela tiden för att jag ska hÃ¥lla motivationen uppe – jag fattar inte hur jag mentalt orkade springa ett helt marathon pÃ¥ löpband för ett gäng Ã¥r sedan? Det mÃ¥ste ju ha varit sjukt trÃ¥kigt. Jag har 2 minnen frÃ¥n den gÃ¥ngen: dels gick Vasaloppet av stapeln samma dag, dels sÃ¥ kollade jag världscupen i störtlopp och just den dagen var det en kille som föll sÃ¥ illa att han var tvungen att amputera benet. Hur själva löpningen gick minns jag inte alls, mer än att jag grejade det.

Idag skulle jag bara springa i 10 minuter. 10 sjukt högintensiva minuter förvisso – fördelat pÃ¥ enminutersintervaller med 30 sekunder stÃ¥vila mellan. Pulsen hann precis gÃ¥ upp över tröskelpuls och förmodligen hann den inte sjunka sÃ¥ himla mycket mellan intervallerna heller (jag hade ingen egen klocka utan kollade av med hjälp av sensorerna pÃ¥ löpbandet). Bra pass. Kort och enkelt. Bilen var det inga fel pÃ¥ heller.

Andra passet i mina lätta skor frÃ¥n Asics – första passet sprang jag pÃ¥ fjället i Abisko

Alla ägare av en Mini Cooper är väl lyckliga? Jag är då det.