Jag har en vän som heter Staffan och vi ses inte så ofta. När vi väl gör det, ofta över en lunch eller så, blir jag ofta påmind om de små äventyren i livet. Nu menar jag inte att Staffan inte sällar sig till den skaran som också upplever de stora – men – när vi ses blir jag alldeles inspirerad av att dra på mig löparkläderna närhelst på dygnet som ingen annan är ute i spåret. För sådan är Staffan; han springer när som och var som. Han tar tillvara på de små äventyren.

En gång i tiden var jag också duktig på det. Jag bodde på söder och sprang runt Årstaviken eller runt Eriksdalsbadet sent om kvällarna. Ofta stötte jag inte på någon alls. En gång sprang jag och sambon ett varv på Stockholm marathonbanan och kom hem efter midnatt en vanlig vardag. Små äventyr som ger stora minnen.

Men äventyrslustan har kommit av sig och jag har måhända blivit bekväm. Nu är det slut med det. Jag är tillbaka! Och klockan är 23.15 och jag har precis kommit tillbaka från ett varv runt Riddarfjärden med sambon. Stockholm är som bäst när vi får vara ensam på gatorna.

Vi sprang förvisso förbi en och annan dörrvakt på Söder Mälarstrand, men det var ingen kö till krogbåtarna. Vi mötte 3 andra löpare. Vi behövde inte sicksacka mellan barnvagnar eller sällskap som gick i bredd. Vi behövde inte ta hänsyn till någon annan än oss själva. När man springer om kvällen är man kung!

Jag brukar vara rätt bra på att se det bästa i mycket. Jag gillar ju till och med skitväder. Men den här dagen tog priset rent vädermässigt. Det var snöigt och fint (läs: kallt) i morse men på lunchen var det inte mer än grått och slaskigt. Jag snörade på mig mina Inov8 (dessa!) och stack ut på en lugn och kort distansjogg med Fredagspodden i öronen.

Först småsnöregnade det motvind över Västerbron. Sedan hade jag Norr Mälarstrand som en ridå på andra sidan Riddarfjärden. Den ridån bjöd på fler än femtio nyanser av grått. Vattenpölarna avlöste varandra i snömodden och bara några stackars hundägare var ute.

Jag sprang min runda och kom snart hem igen – och känner mig så sjukt jäkla nöjd här i TV-soffan. Inte primärt för att jag har tränat – utan för att jag faktiskt inte behöver gå ut mer idag. Det är fredag och jag ska tända en massa ljus och bara ha det allmänt bra. Planen är att hoppa upp på cykeln för ett gäng intervaller och sedan beta av ett och annat på den där listan som aldrig blir kortare eftersom den alltid fylls på.

Om jag låter deppig så är jag inte det. Faktiskt inte det minsta. Jag protesterar bara mot vädret! Här kommer en bildkavalkad så att ni med sol riktigt ska förstå.

Det var dags att serva sportbilen idag. Just nu rullar en kampanj från BMW Bavaria mest hela tiden när jag kollar TV och jag passade på att utnyttja den – så medan min Mini Cooper kollades upp så tog jag mig ett courtesy träningspass på Balance precis mittemot. Ett gäng snabba intervaller är precis vad man hinner med innan bilen är klar.

På löpband måste det hända grejer hela tiden för att jag ska hålla motivationen uppe – jag fattar inte hur jag mentalt orkade springa ett helt marathon på löpband för ett gäng år sedan? Det måste ju ha varit sjukt tråkigt. Jag har 2 minnen från den gången: dels gick Vasaloppet av stapeln samma dag, dels så kollade jag världscupen i störtlopp och just den dagen var det en kille som föll så illa att han var tvungen att amputera benet. Hur själva löpningen gick minns jag inte alls, mer än att jag grejade det.

Idag skulle jag bara springa i 10 minuter. 10 sjukt högintensiva minuter förvisso – fördelat på enminutersintervaller med 30 sekunder ståvila mellan. Pulsen hann precis gå upp över tröskelpuls och förmodligen hann den inte sjunka så himla mycket mellan intervallerna heller (jag hade ingen egen klocka utan kollade av med hjälp av sensorerna på löpbandet). Bra pass. Kort och enkelt. Bilen var det inga fel på heller.

Andra passet i mina lätta skor från Asics – första passet sprang jag på fjället i Abisko

Alla ägare av en Mini Cooper är väl lyckliga? Jag är då det.