Jag har sprungit. Och sprungit. Och sprungit lite till.

15 kilometer

Jag brukar ge mig in i det mesta utan särskilt mycket eftertanke. Allting löser sig, brukar jag tänka. Det gäller Halmstadflytt och det gäller galna utmaningar och det gäller terränglöpning. Coola Karin bokade för några veckor sedan in Ursviklöpning i kalendern och vi visste båda att det var 15 kilometer som gällde. Jag tänkte inte mer på det, trots att jag inte sprungit mer än en mil sedan Hallsberg (och då sprang jag ju inte ens en mil sammanhängande) och dessförinnan inte sedan före sommaren. Att det går att springa kortare än 15 kilometer terräng i Ursvik verkar vi inte ha förstått.

Grötladd med blåbär och hallon

Coola Karin i första riktigt branta uppförbacken.

Vi fick i alla fall väldigt soliga 15 kilometrar. Jag svettades som i en bastu de första 3 kilometrarna för att sedan svalna av och vara tacksam för att jag hade jacka på mig som skyddade mitt ontsinta axelparti mot kall svett och vind.

Det var med tunga ben jag gjorde Ursvik. Karin däremot var i fin form och sprang lite före mig för att sedan stanna och plocka upp mig. Sådär fick hon hålla på, tills hon runt efter 10 kilometer antog utmaningen att psykiskt dra mig runt de sista 5 kilometerarna. Kilometer 10-13 gick väldigt bra. Jag gillade den delen i skogen, förmodligen för att det var ganska flackt och lättsprunget och jag hade bra flyt i benen och i huvudet. Jag visste att det inte var så långt kvar. Värre var det innan. Det var backe efter backe som bjöd på pulstoppar trots att vi gick uppför. För att inte tala om nedförsbackarna. Vilka stup!

Efter rundan var allt jag kunde tänka på att få dricka. Vägen till bensinmacken kändes evigt lång och när vi till slut kom fram och köpte Powerade i guldflaska smakade den himmelsk. Så jag köpte en till. Jag tror inte jag druckit något godare.

En trött och törstig Puma.

Jag ser trött ut. Karin ser pigg ut.

Butik i Hallonbergen.
Hur tänkte man här?
”Nightmare outlet”??
”Alltid bäst pris!?”?? (varför frågetecknet?)

>

Att springa eller inte springa, det är inte frågan. Frågan är när det ska springas.

Direktrapport från resonemang i Pumas huvud

Den 18 oktober kan man betala för att springa 42 kilometer i Växjö. Det är Växjö marathon. Jag kan tänka mig att betala för att springa 8 varv på den 5-kilometer som påbjuds loppet. Men jag har noll lust att springa långpass inför loppet. Jag har inte sprungit ett riktigt långpass sedan mitten av maj. Jag vill hellre löpträna med pulstoppar och fartökningar. Jobba på att bli snabbare på 10 km.

Hade det varit något annat marathon den 18 oktober hade jag inte varit så intresserad. Men nu råkar jag tycka om flervarvsbanor (mentalt sett känns det inte så långt) och jag vill springa Växjö bara därför. 8 varv är dessutom en perfekt siffra. Varken för få eller för många varv.

Dock skulle jag kunna hitta vilken annan 5-kilometrare som helst och springa mitt eget marathon när jag vill. Slå ihop det med långpasset liksom. Göra en och samma grej av det. Då slipper jag det långpasstråkeri jag just nu upplever, men uppnår också den härliga självförtroendehöjdaren som kommer på köpet med ett marathon. Att det är totalt oförnuftigt skiter jag i. Det var inte förnuftigt att springa 24 timmar heller. Det är egentligen inte förnuftigt att springa något som helst ultralopp.

Hur ska jag göra? Jag vet! Jag ska testträna långpassmarathon på egen kilometerbana. Jag ska bara hitta en tid som passar. Det är ont om lediga helgdagar fram till Växjöstart. I och för sig skulle en fredagskväll också fungera. Efter mitt 42 kilometers testpass ska jag utvärdera min nya ståndpunkt inför Växjö Marathon.>

Jag är tillbaka. För er som inte vet så har jag varit borta.

Konferens

Jag har varit på konferens med jobbet & co på Nynäs Havsbad. Nynäs Havsbad (som jag skrivit om tidigare) bjuder på en av de vackraste miljöer man kan tänka sig och skulle definitivt vara paradiset på jorden om maten bara var snäppet bättre och internetuppkopplingen inte kostade 80 spänn. Gratis internet borde vara en ren självklarhet. En bonus med konferensen är att jag sett ytterst lite OS dessa två dagar vilket varit bra. Annars hade jag deppat ihop i takt med Sveriges nederlag…

Att finna plats för träning på en konferens är inte speciellt svårt – om man bara försöker. Ofta är man dessutom flera som har träningskläder med sig och tänkt smygträna. Så var det på konferensen i metropolen Motala i våras. Så var det nu.

Efter en spännande brännbollsmatch där mitt lag vann efter hård kamp var vi fyra stycken som valde att springa längs med vackra Strandvägen innan vi gick ner till de andra i utomhusjacuzzin och återhämtade oss med öl och cider. Just vätskepåfyllningen var kanske inte optimal…

Vackra Strandvägen i Nynäs.
Och jag.

Förutom naturliga pulstoppar tack vare en väldigt kuperad väg med ”snabbasfalt” (slät, fin asfalt) fanns det styrkemaskiner nere vid vattenbrynet vid sidan av vägen. Då menar jag inte timmerstockar man lyfter för att träna överkroppen utan nya fina maskiner dessutom helt utan rost. Sådana borde planteras ut längs med Årstasidan av Årstaviksrundan!

Ball styrketräning i det fria!

>