Mamma säger att det är sommar fram till 15 september. Det är alltså två dagar kvar. Solen sken i förmiddags men det blev kallt efter lunch så Grabben hade på sig underställ under löparstassen när vi satte av uppför berget. Som sagt, det är sommar…

Att göra i Åre

Vi vaknade till den sedvanliga men vackra inversionen i Åre. Dimman låg tung över Åredalen men lättade medan vi åt skogsbärsyoghurt med linfrön och kokosflingor och halvt löskokta ägg. På Fjällgården kan man få bed and breakfast för 395 spänn vilket håller bra mycket högre klass än ditot på Smögen för många hundralappar mer.

Kall luft mellan träden i Åredalen

Förutom Grabbens jobbmöte högst upp på toppen i Björnen före lunch har vi haft semester hela dagen. Solen sken ikapp på Åre torg och man kunde tro att vi var i Norge. Det pratades norska överallt och folk och mtb-are satt på uteserveringarna i t-shirt och drack pilsner. Solen värmer – när den skiner.

Högst upp i Björnen kommer nya
lyxhotellet Copperhill Lodge att öppna i vinter.
Idag är det inte särskilt färdigt…

Sol på Åre torg!

Vi vandrade ut och in bland butiker och det var rea och rabatt på var och varannat ställe. Bland annat inne på Peak. Schyssta kläder till bra priser. Vi fick oss varsin nästan likadan blå jacktröja för 500 spänn styck. Jag har nästan bara svart i min garderob – så blått känns som ett lagom alternativ.

Något annat än svart…

Vi lunchade på Lok & Latte i gamla stationshuset och började sedan ladda mentalt för eftermiddagens utflykt: en (halv) topptur på fjället. Grabben grundade med underställ innanför löparkläderna medan jag körde på mina vadlånga byxor. Sedan gav vi oss ut – och upp.

Viktigast i resväskan: joggingskorna!

Skutan är brant och det märks inte lika mycket med skidor och snö under fötterna som nu när det är barmark. Backen från Fjällgården till Hummelliften är grymt brant och vi tog oss mödosamt uppför serpentinstigen. Eller, jag tog mig mödosamt uppför. Grabben studsade upp.

En blek Kenyan på väg mot toppen!

Halvvägs upp.

Äntligen på väg ner.

Uppförslutet bara fortsatte och fortsatte och slutade inte förrän vi var framme vid Café Olympia. Jag fick aldrig någon mjölksyra i benen men hade däremot behövt dubbla uppsättningar lungor. Jag gick, joggade och backspurtade om varannat.

Jag vete sjuttom om det gick så mycket lättare nedför. Det är svårt att springa i branta nedförslöpor med rullande stenar men Årevägen ned från Bräcke var lätt och bekväm och det gällde bara att våga släppa på och låta benen rulla. Jag släpper hellre loss med pjäxor än med löpardojjor på fötterna.

Branten upp från VM6:an till Fjällgården var värst. Grabben studsade fortfarande uppför väggarna medan min puls gick i taket bara av att gå uppför. Branterna i Ursvik är som blyga kullar i jämförelse…

Nu vilar vi framför friidrotten på TV:n, sedan blir det förmodligen middag på favoritstället Twins. Jag ser fram emot ett glas vin. Det är bra för benen enligt Colting.>

Idag hade jag och Coola Karin bestämt terrängträff. Denna gång i spåret vid Hellasgården.

Lugna puckar i spåret

Det var en svartklädd trio som gav sig iväg på Hellasmilen efter jobbet idag. Coola Karin, jag och hunden Trixa. Jag kände mig lätt och bra i benen, men vi tog det lugnt och fint och blandade snack om jobb och livet med varsamma steg runt de värsta gyttjepölarna.

Vid Strålsjön tog vi en paus och kastade pinnar ut i vattnet som Trixa fick simma och hämta och rakt ut ur den tysta skogen kom ett fotbollslag med killar i 15-årsåldern som var ute och tränade.

Efter 7 kilometer sprang vi, med en kopplad Trixa, förbi tre medelålders damer med varsin lös hund. Jag ville bara förbi och höll Trixa tight intill mig. De tre andra hundarna var det ingen som höll koll på. Jag blev förbannad och råkade svära rätt så rejält åt damerna. Har man inte koll på sin hund när det kommer en annan hund förtjänar man att bli svuren åt. Visst var det en olyckshändelse – men min hund hade lika gärna kunnat vara av den agressiva sorten och då hade det slutat illa. Även om ens egen hund är snäll betyder det inte att alla andra är det. En av damerna tyckte jag skulle lugna ner mig men det hann jag inte. Vi hade redan sprungit förbi när jag blev lugn.

Det var rätt mycket mountainbikare ute och de plingade friskt och tyckte att vi skulle hoppa åt sidan när de kom farande i 130 genom gyttjan. Hoppade åt sidan gjorde vi också. När de körde förbi sa jag ett syrligt varsågod. Jag uppskattar ett tack när jag offrar min egen träning för andra. Jag fick ett tack tillbaka från några av dem.

Jag sa till Karin att det värsta jag vet är sådana där kärringar som går omkring med ett konstant snörp om munnen och glor upp och ner på folk. Tänk om jag blir en sådan kärring. Tänk om jag är på väg att bli bitter. Men nä, det tror jag inte. Jag vill bara stå upp för mig själv. Som med lägenheten i Halmstad. Besiktningsmannen säger att det absolut inte går att ändra besiktningsdagen från en onsdag till en fredag. Det gör det visst. Det ska jag allt ta och bevisa!>

Tredje passet för dagen bjöd på roliga intervaller istället för monotont tramp.

fartLEK

Jag vet inte vad det är med mig men jag känner inte alls för att gå ut och springa 7, 10 eller 12 kilometer rakt av just nu. Det kan bero på att jag känner mig ostimulerad på jobbet. Eller på att jag packat min IPod alldeles för långt ner i någon flyttkartong. Eller att jag vill ha variation.

Däremot vill jag springa. Helst vill jag springa sådana pass där det händer saker. Intervaller alltså. Efter jobbet blev det nio stycken kortintervaller, på tre olika ställen utifrån tre olika förutsättningar. Känns inte löpningen speciellt kul så kan man göra den rolig.

Träning blir så kul som man gör den!

Intervall 1-3:
Det går en asfaltsslinga längs med vattnet utanför huset som böljar lite upp och ner. Dessutom svänger den. Jag vet inte hur lång den är men intervall 1 tog 51 sekunder. Intervall 2 tog 48 sekunder och intervall 3 tog 46 sekunder.

Intervall 4-6:
En bit bort från huset finns en riktigt bra asfaltsbacke. Den har bra lut och har alla förutsättningar för bra sug i benen. Jag vet inte hur lång den är men intervall 1 tog 38 sekunder. Intervall 2 tog 36 sekunder och intervall 3 tog 32 sekunder.

Intervall 7-9:
Slutspurten – och det allra roligaste. Det var andra gången för dagen jag letade upp Saltsjöbadens Skidbacke och stigen som går längs med gamla rodelbanan. Stigen är stenig och här och var finns ojämna trappor. De naturliga hindren kräver sina fotsteg och det utgjorde ett perfekt underlag för mina sista intervaller. Jag vet inte hur lång stigen är men intervall 1 tog 36 sekunder. Intervall 2 tog 30 sekunder och intervall 3 tog 32 sekunder. Jag dog ordentligt på slutet. Man kan se det som dåligt disponerade krafter men jag ser det som ett gott tecken på att jag faktiskt sprungit skiten ur mig tidigare.

Allt som allt med 2 kilometers uppvärmning och lite nedjogg tog passet 45 minuter och var riktigt roligt.

Snabbt hem från jobbet…

...snabbt ut på träning
(så att inget regn eller rödvinsglas hinner fånga mig)

>