Vad händer om man ger sig ut och joggar i regn? Ingenting. Man blir bara lite blöt.

8 km raksträcka

Jag ville ut och springa redan igår. Men mellan jobbmöte, lägenhetsbesiktning och capirinhas på after worken hanns det aldrig med. Synd! Jag brukar inte vilja felprioritera sådär. Därför var jag väldigt benägen att komma ut idag. Det fick regna hur mycket det ville. Jag skulle absolut ut och springa! Grabben gnällde och velade, men till slut bestämde han sig för att komma med – trots att han är fullkomligt övertygad om att han smälter i regnväder.

Vi startade i alla fall i dagsljus…

Jag hade en stark längtan att springa den mest långtråkiga rundan jag sprungit i hela mitt liv. Jag kände att jag ville bemästra den. Ta revansch! Denna runda är en lokal Halmstadsrunda som går som en spikrak fyrkant. Jag är allergisk mot raksträckor och här finns inget annat än raksträckor. Ikväll märkte vi inte av dem så mycket. Regnet piskade i ansiktet, vinden ven om öronen, det var mörkt och det kändes som om vi hade alla naturens element emot oss. Vi hörde inget, vi såg inget. Det var fullkomligt underbart med andra ord!

En raksträcka…

Och en till…

Och ännu en till…

Jag är faktiskt inte ironisk. Inget får mig att känna mig så levande och så nöjd som ett löppass i regnrusk. Belöningen efter allt slit på raka vägar och envis motvind kom den sista kilometern. Den gick nedåt. En lång och skön nedförsbacke som tillät mig att sträcka på benen. Spurten hem de sista hundra metrarna var en bit kaka. Hallelujah!

Hallelujah moment!

Det satt fint med en varm bastu efteråt!

>

Det är med löpning som med livet – ibland måste man göra en avstickare från den vanliga vägen.

Riktigt rolig löpning

Inspirerad av Magda Gad lät jag dagens löppass gå i terräng. Jag hade mina nyaste och vitaste löpardojjor och jag måste erkänna att de greppade både blöta löv och stenar helt okej. Jag önskar jag kunde säga att de var skit så att jag kan tillåta mig själv att gå och testa (och köpa?) Ultraschmultrans senaste kärlek med gott samvete.

Mer svårmanövrerad terräng

Magda Gad skulle inte sprungit på bron.
Hon skulle sprungit genom vattnet bredvid.
(Jag sprang på bron)

Kul terräng!

Jag har tänkt på det där med träning. Vad det är som gör rolig träning rolig. Jag tror det handlar om upplevelser. Jag avskyr till exempel löpning på raksträckor. Det händer ingenting! I terräng händer det desto mer – det är en helt annan upplevelse! Likaså backlöpning eller intervallöpning. Här händer det också grejer. Det är därför det är roligt!

Jag springer för fort för kameran…

Vem som bor här vill jag inte veta…

>

Kom hem sent och tränade sent. Men det hade inte spelat någon roll. Det hade varit bäcksvart ändå.

Att mobilisera styrkorna

Jag tänkte inte alls träna utomhus idag. Planen var inställd på att svettas på SATS Hötorget på dubbla spinningpass med Coola K som sällskap och sen gå hem och äta kesellamiddag med samma K på Kungsholmen för att vakna i arla morgonstund och köra pump imorgon bitti.

Ödet ville annorlunda. Jag blev fast på ett möte i metropolen Sala.

Det var bara att krasst konstatera att jag skulle missa båda spinningpassen. Jag ringde till SATS för att avboka passen och fick svaret att man bara kan avboka på internet. De gör inte sådant på telefon. Sedan när sitter man alltid framför en dator med internetuppkoppling?

Tråkigt nog fick jag dessutom avboka dejten med Coola K. Men träningen lyckades jag ändå rädda med bravur!

Efter de få metrarna mellan bilen och ytterdörren ville jag inte alls tillbringa många fler minutrar utomhus detta dygn. Det var rått och det var kallt och det var mörkt och det var höst. En kväll med en stort vingla… eller jag menar tekopp, lät mer lockande.

Men det var bara att mobilisera styrkorna och tänka att jag minsann inte skulle tillåta att göra mig själv besviken. Jag vet ju att endorfinerna och glädjen kickar igång redan efter första joggingsteget. Det får jag bekräftat varenda gång jag tränar trots att tanken känns motig!

Puma mobiliserar styrkorna
(och besegrar kyla, höst och mörker)

Jag inte sprungit på evigheter (relativt sett till min tidsrymd). Men ikväll kändes det förvånansvärt bra i kroppen. Lätt och ledigt och mjukt och rullande. Jag tänkte ut vilken runda jag skulle springa och beräknade den till 60 minuter. Det blev 70 – och runt 11 kilometer. Jag tror knappt jag sprungit några mildistanser i sommar. Jag har varit så fokuserad på att bli snabbare på halvmilen att de kortare distanserna dominerat. Men dryga milen kändes förvånansvärt bra. Benen var med hela tiden. Även på den kilometerlånga slingan som gick en sväng in i skogen där varannan lyktstolpe inte fungerar. Det var bäcksvart runtomkring och typiskt nog började jag tänka på skräckfilmer, odjur och vampyrer och plötsligt tyckte jag att det knastrade vid sidan om.

Jag träffade inte på några odjur eller vampyrer ikväll. Men jag ska nog inte springa där ensam mer. Det är onödigt att riskera att få två bitmärken i halsen.>