>
Bloggen Träningsglädje, www.traningsgladje.se, är en hälsoblogg och en blogg om träning som funnits sedan 2006. Idag är Träningsglädje en av Sveriges största bloggar inom outdoor; till exempel cykling, löpning och skidåkning.
Jag som skriver hälso- och träningsbloggen Träningsglädje heter Sara Rönne. Jag vill uppleva livet och tusen känslor i ett par löparskor, på en cykel eller på skidor – med svett i håret och endorfinruset i kroppen.
Här på min blogg kan du läsa om löpning, cykling, skidåkning, simning, styrketräning, träningsresor, tankar om hälsa, träning och livet – och så en hel del mat och recept.
Jag minns inte mina personbästan eller rekord, men jag kommer ihåg alla känslor. För mig är det resan som är målet med min träning. Träningsglädje när det är som allra bäst.
Jag bor i Åre och Stockholm. Mitt hjärta slår för somrar och vintrar. Träning inomhus och utomhus. Jag är utbildad skidlärare och cykelinstruktör. Jag är anlitad inspiratör och föreläsare.
Min blogg Träningsglädje är en del av mitt jobb. Jag jobbar med digitala medier och framförallt digital PR och content management. Jag föreläser ofta om olika aspekter i vår digitala samtid. Jag är även frilansande fotograf och skribent.
Tusen tack till dig som läst den här träningsbloggen under alla år – och som varje dag fyller den med meningsfulla kommentarer och som skickar mig uppskattande mail. Du är en stor del av traningsgladje.se – och du är en bidragande faktor till varför den här bloggen så ofta finns på topplistor när bästa hälsoblogg och träningsblogg ska rankas. Du inspirerar mig!
Kontakt: [email protected]
Twitter, Instagram, Snapchat och Pinterest: @sararonne
Jag tar gärna emot pressinformation. För icke beställt material ansvaras ej. Alla samarbeten (affiliatelänkar och sponsrade inlägg) märks ut enligt marknadsföringslagen.
>
Den som väntar… gör bäst i att vänta tillräckligt länge.
Jogging
När jag väntat och läst tidningar tillräckligt länge bytte jag om enligt lager-på-lagermetoden. T-shirt på t-shirt visade sig räcka. Byxor som slutade under knäna också. Ute var det vindstilla – och regnfritt. Ovädret hade dragit bort och det susade inte heller sådär förskräckligt skrämmande i vassen i det där skräckinjagande skogspartiet jag alltid måste passera.
Det spelade ingen roll att vädret var perfekt. Det gick pissdåligt att springa. Det kändes som om jag sprang runt i ett par träskor. Klapp, klapp, lät det. Det var stappligt och stelt och jag hade noll kraft i benen. Spänsten var helt frånvarande och jag såg på min skugga att fötterna knappt lämnade marken.
Men jag hade i alla fall tur med vädret.
>