120 minuter var ambitiöst planerat. Ändå landade passet på 5 minuter extra.

Lååångt pass

Det var extremt länge sedan jag sprang långt. Det känns som om jag springer ganska sällan överhuvudtaget nuförtiden. Undantaget var den där 80-minutersjoggen för någon vecka sedan. Därför var det kanske dumt att planera in ett 120-minuterspass idag. Men jag hade ingen annan målsättning att springa mina 2 timmar – utan att komma för högt i puls – och då spelade varken tempo eller distans någon större roll.

Det var helt vitt utanför fönstret. Och då menar jag inte vitt som i snö. Snarare vitt som i dimma. Sikten låg på 20 minuter och isslasket lurade under fötterna. Ändå valde jag att springa mestadels i terräng. Jag var den enda joggaren som gjorde det, ganska puckade, valet. Men jag överlevde. Inte ett enda fall och inte ett enda uppskrapat knä (jag har redan ett så det behövs inga fler). Däremot bjöd underlaget på mentala utmaningar, lite äventyr och en och annan isdans. Helt klart bättre än tröttsamma raksträckor på asfalt!

Här står jag på balkongen.
Bakom mig är det vanligtvis träd,
is och på andra sidan vattnet (isen)
en massa hus.
Nu är det bara dimmigt vitt.

Jag försökte undvika mina vanliga träningslåtar som får mig att tända till. Jag skulle ju springa långsamt. Jag kan inte springa långsamt till Safri duo. Därför blev det en del Dido och James Blunt. En gång smög Basshunter sig in i lurarna också. Det var den enda gången pulsklockan registrerade en puls på över 90%. Det var dessutom påpassligt nog i en uppförsbacke.

Jag har lätt för att komma högt i puls när jag springer (inte så konstigt – min kropp måste dra runt på en hel del) men jag trodde nog att jag skulle ha en lägre snittpuls än 79%… den mesta delen spenderades i pulszon 4 och jag brände totalt 1500 kalorier. Därför tänker jag inte ha dåligt samvete för att jag drack 2 glas mjölk efter passet trots att det innehåller lite för mycket kolhydrater.

På det stora hela gick passet bra. Den sista halvtimman gick lite tyngre men Magnus Ugglas ”24 timmar” piggade upp mig för en stund. Det gjorde även en av James Blunts låtar eftersom jag tycker att den skulle passa så jäkla bra till musikfyrverkeri (vilket har blivit ett stort intresse). Men jag är glad för att jag inte behöver springa långpass varje dag. Det är ganska jobbigt, mentalt, att springa långt. Man gör ju samma sak så länge!!>

Jag gillar hotell Coola K. God mat och morgonpromenad ingår i paketet!

Wicked Wednesday

Jag sov hos Coola K inatt. Eftersom hon bor granne med mitt jobb är det väldigt praktiskt. Ja just det, hon är ju både kul och trevlig också så det lämpar sig ganska bra på fler sätt…

Imorse var vi ute en sväng runt Kungsholmen och powerwalkade. Vi tänkte att det var mer effektivt än att träna på gym. Kanske inte ur träningssyfte, men vi kunde både powerwalka och umgås – samtidigt! När vi kom hem fixade vi med våra specialfrukostar och gjorde matlådor. Allt är petnoga och Coola K ville absolut fixa sin frukost själv. Hon trodde nog att jag skulle sabotera den med en massa onyttigheter så att jag vinner nästa veckas Biggest Loser annars…

Nu på lunchen tog jag mig ner till rena och fräscha SATS Stadshagen för att uthärda 7 km på löpband. Jag gjorde det utan mina riktiga löpskor (vilket kändes) men framför herrarnas super-G på tv:n. Det fick tiden att gå lite fortare. Sedan var det snabb dusch och stress, stress tillbaka till jobbet. Och snart är det redan eftermiddag och imorgon är det torsdag och sedan är det nästan helg. Tänka sig!

Men först ska jag göra lite annat. 2 pass har redan avklarats idag. 2 more to go. Min PT är inte riktigt nöjd med mitt träningsupplägg för idag men jag känner mig så pigg i kroppen och så på gång att det skulle kännas dumt att inte träna. Imorgon är däremot en helt annan dag.>

När jag bodde i min underbara lilla lägenhet på Söder i Stockholm hade jag en lika underbar filosofi.

Löpning på Tylösand

Galgberget är för vardagar. Tylösand är för helgen. Ungefär så sammanfattade Grabben vad jag menar med lyxträning. Lyxträning behöver inte vara bättre träning. Men det är oftast vackrare träning. Träning som bjuder på mer än maxpuls. Träning som blir till en upplevelse för alla sinnen.

När jag bodde i min minietta på Söder i Stockholm försökte jag lyxträna en gång i veckan. Kanske var det en löptur på Djurgården, eller på Lidingö. Tyvärr tappade jag bort mig någonstans på vägen, och lyxträningen blev inte lika frekvent som den borde – men det spelar inte så stor roll. Jag uppskattar den enormt när den väl utförs. Som i förmiddags.

Jag och Grabben ville ner till stranden. Där är vackert även i januari. Vi åkte ner till Tylösand och sprang på stigen längs med strandskogen bort mot Haverdal. Efter en stund lämnade vi de skyddade träden och sprang i sand på stigar upp och ned för sanddynorna. Någonstans där bebyggelsen började vi vände vi och sprang längs med stranden hemåt.

Baksidan av sanddynorna.

Jag springer uppför…

…och Grabben nedför.

Sedan sprang vi hemåt på stranden.

Det gjorde inte så mycket att jag hade halva Tylösand i skorna efter ett tag. Det gjorde inte så mycket att vi sprang så pass långt ut mot vattenbrynet att vi blev blöta om fötterna. Upplevelsen brädar det mesta. Havet som brusade, naturen som imponerade och stranden som vi hade nästan helt för oss själva. Om några månader kommer det bli ännu bättre, men då måste vi dit några timmar tidigare på morgonen för att uppleva samma känsla.>