Grabben är nöjd med effekten av aluminiumfoliet. Fast han har en massa knutor kvar i vaden och trycker man på dem hoppar han högt. Det gör visst ont. Om några timmar står han på startlinjen. Om han bryter i år kommer han inte få starta i grupp 1a nästa år. Förra året sprang han på en skittid. Det har han inte råd att göra i år. Därför var jag snäll imorse. Jag fixade gröt och blandade sportdryck. Grabben verkade varken särskilt laddad eller orolig och började istället väga sina skor när han hittade hushållsvågen. Om han inte hade haft ont i vaden skulle han sprungit i sina Asics Hyperspeed, 182 gram. Men idag blir det Asics Noosa, okänt antal gram (vi vägde dem aldrig). De lättaste skorna är ett par sjukt snygga gula Asics SortieMagic, 145 gram. Sådant kan man hålla på med när man laddar på ett alternativt sätt!

Koncentration vid köksbänken

Hyperspeed, 182 gram

SortieMagic, 145 gram

Grabben, några fler gram!

Jag laddade också – inför min spinning. Med en förpackning kesella (1%), några nötter och lite ringlande honung på toppen. Sedan bar det av. Eftersom jag hade sällskap med Grabben till tågstationen (han skulle ju till Göteborg) kom jag till gymmet några minuter innan de öppnade, och en hel timme före klassens start. Det fick bli lite uppvärmning på roddmaskin och sedan magträning: sidlyft i den där ställningen man gör rygglyft i (vad heter den?), crunches i cc och crunches på boll. Sedan bar det av på spinningcykeln!

Min kesella-, nöt och honungsfrukost

Jag matchar. Turkos tröja och turkosa streck på Asicstightsen. Fast det syns lite dåligt på bilden…

Grabben ringde mig i eftermiddags, han undrade om vi hade aluminiumfolie hemma. Det hade vi inte. Så när vi gick till Hemköp för att köpa allt annat vi inte heller hade så åkte en rulle aluminiumfolie med. Han ska rulla aluminiumfolie om benen inatt när han sover. Min Grabb brukar inte ta till huskurer, även om det var Calle från hans släkt som fixade Anjas knä med vitkål innan hon tog en massa medaljer under alpina VM i Åre. Var idéen med foliet kommer från vet jag inte…

Han har pajjat vaden. Det hände under det där långpasset när jag körde runt med bilen och agerade vätskestation med några kilometers mellanrum. Det var bra ett tag. Tills han sprang intervaller i tisdags. Sedan dess har han varit på massage några gånger och smörjt med världens bästa thaisalva några fler gånger. Vi får väl se hur det går imorgon. Men som Grabben sa till mig på väg hem från Hemköp (med folie i påsen) – vaden mår bra av rörelse så om det smäller kan jag lika gärna fortsätta springa.

Själv har jag inga som helst problem med mina vader och just nu ingen annan kroppsdel heller. Därför var jag ute och sprang i eftermiddags. Jag undrade till en början varför det kändes lite segt, men sedan kom jag på det. Jag körde ju ett benpass med PT-Fredrik i förmiddags. Efter ett tag började det rulla på lite bättre och emellanåt gick det riktigt snabbt. När jag kom hem firade jag in helgen med ett glas rosé på balkongen. Det var rosépremiär för i år! Men jag fick fira in helgen själv, Grabben var för upptagen med sin thaisalva…

Rosé + sol + balkong + fredagshäng = trevlig klysha!

Jag är ingen löpartalang. För att vara ärlig är jag ganska kass på att springa. Jag löptränar mer än de flesta, men utvecklas inte nämnvärt. Jag är lite av en löparnolla. När man insett en sådan sak finns det två saker man kan göra: lägga ner det där med löpningen, eller fortsätta springa.

När det känts som mest orättvist och omöjligt har jag ägnat en hastig och vårdslös tanke åt att aldrig mer springa. Men när jag fått tänka tanken en gång till så har jag också besinnat mig. Varför skulle jag sluta? Det är för min egen skull jag springer. Ingen annans. Därför har jag fortsatt. Men det är också därför jag ställt om fokus från att komma först till att komma så nära den ultimata njutningen som det bara går. För löpning är njutning!

Jag har gått och längtat efter idag en hel vecka. Tanken att springa ett extra långt långpass har nämligen grott i mig ett tag. Att springa en mara är mer än att springa 2 varv runt Stockholm, eller tillsammans med 40 000 andra i Berlin, eller vilket lopp man nu springer. Att springa en mara kan också vara ett gäng asfaltsvägar mellan åkrar och längs kusten i Halmstad. Alldeles på egen hand och med vätskestationerna i ryggsäcken eller på bensinmackar. Att springa en mara kan vara ägnad en heldag utan rep som dras för att man inte klarade tidsgränsen. En mara kan vara lite småprat med hästarna i hagarna (vid kilometer 3, 7, 13, 18, 30), kossorna på fälten (vid kilometer 10, 14) och funderingar på livet i allmänhet (vid alla kilometrar). Kanske ett stopp för en glass (vid kilometer 33), en dricka (vid kilometer 17, 22, 29) eller att ta av sig dojjorna när man sitter på en sten i solen (vid kilometer 22). Då blir en mara ganska enkelt till 42 kilometers njutning.

Redo!

Ungefär såhär såg det ut mest hela tiden

Detta fick mig att le

Och dessa var så söta så de måste dokumenteras

Men… ska jag vara ärlig så var det inte lattjo lajbans hela tiden. Jobbigast var det helt klart mellan kilometer 8-12 och 38-slutet (ca 42-43). I början var det så jäkla långt kvar så då var det jobbigt rent mentalt. I slutet var det jobbigt för att det var så nära mål, men ändå inte riktigt. Och så började det gå riktigt långsamt. Det var nästan minusfartsvarning. Grabben (som kom ifatt mig på sitt eget långpass) började demonstrativt att gå bredvid mig och det var riktigt dålig coachning. Men han skärpte sig sedan och fick mig i mål. Då började tårarna rinna. Av trötthet – och känslan av att spränga gränser.

Rapport från starten:

[kml_flashembed movie="http://www.youtube.com/v/tNR1ajh4j9c" width="425" height="350" wmode="transparent" /]

Rapport från dryga halvmarasträckan:

[kml_flashembed movie="http://www.youtube.com/v/rktYl1TMa-E" width="425" height="350" wmode="transparent" /]

(Ni får ingen rapport från slutet. Den glömde jag bort.)