I eftermiddags tränade jag mitt drömpass. Det passet jag alltid trånar efter när jag är borta eller när jag har fullt upp med annat. Passet som är träning när det är som bäst. Passet med megajäkla stort P!

Drömpasset sker utomhus. Det är intervallbetonat och det är fokus på ben. Det är kreativt och det är hands on. Och självklart skiner alltid solen. I mitt drömpass är det stor risk för att man får knott i munnen, myggbett på benen och grus i skorna. Fast det där brukar mina drömmar aldrig handla om.

Mitt drömpass är en form av crosstraining – á la Sara. Med mina favoritövningar. Jag började springa en omväg upp mot terrängslingorna pÃ¥ Galgberget. Hann med 10 minuters lugn uppvärmning innan jag gav järnet i 2 asfaltsbackar. En trappintervall senare var jag pÃ¥ slingan. Löpningen under passet gÃ¥r egentligen ut pÃ¥ att springa i ”lagomtempo” och förstärka de naturliga pulsökningarna genom att springa snabbare och göra ökningarna till spikraka toppar. Att öka i uppförsbackarna alltsÃ¥. Roligt? Ja! Jobbigt? Ja! Men vet ni vad – backarna tar slut snabbare om man spurtar uppför dem. Tänk pÃ¥ det nästa gÃ¥ng ni befinner er i en mördarbacke!

Jag sprang runt pÃ¥ Galgbergets slinga tills jag kom till mina favoritbackar som ligger lite utanför slingan. De är ungefär lika branta som de brantaste backarna pÃ¥ Ursviks 15-kilometersslinga. Ni som varit där vet vad jag menar. Att springa uppför är nästan enklare än att ta sig ner. Att springa uppför är inte sÃ¥ jobbigt, det gÃ¥r pÃ¥ knappa 30 sekunder. Det är när man kommit upp som det jobbiga börjar – när syreskulden jagat ifatt mig. Jag gjorde 3 backintervaller – och varvade med att sitta i jägarställning mot ett lass virke. Min ryggtavla passade perfekt mot en trädstam.

Sedan började jag springa igen, tills jag kom till en lÃ¥ng raksträcka. Jag slog av pÃ¥ tempot och tog mig framÃ¥t genom utfallsgÃ¥ng. Det gÃ¥r inte särskilt fort – men det är jobbigt. Räknade till 100, skakade ur mjölksyran ut benen och pinnade pÃ¥ – hemÃ¥t.

Jag kom inte särskilt lÃ¥ngt förrän jag befann mig i himmelriket. Mitt bland en massa trappor. Jag kunde bara inte springa förbi. Jag var tvungen att stanna till – och testa trapporna. Det blev runt 3-4 trapprusher. Vissa längre, vissa kortare. Alla underbara. Åh vad jag älskar trappor. Faktiskt lika mycket som muffins och strawberry daquiris!

Jag tog det lugnt pÃ¥ hemvägen, smÃ¥joggade. Jag hade lämnat skogen och kommit till civilisationen igen. Bilar, cyklar och barnvagnar körde runt omkring mig. Gick över den gamla järnvägsbron över Nissan och hade 150 meter hem. DÃ¥ bestämde jag mig för att kräma ur det sista ur benen. SÃ¥ det fick bli 150 meters utfallsgÃ¥ng. Fast jag ska erkänna att jag gjorde dem i 2 set. Och sedan Ã¥kte jag hiss upp till min lägenhet…

Jag konstaterar att det är soligt pÃ¥ Hallands Väderö (till skillnad frÃ¥n andra delar av SkÃ¥ne). Ön har typ bra väder jämt. Tydligen är det pÃ¥ grund av att ön är lÃ¥g och att vattnet runt omkring är varmt. Det stämmer att ön inte har nÃ¥gra direkta bergstoppar, men huruvida vattnet är varmt vet jag inte. Jag utforskade det aldrig – badkläderna lÃ¥g i bilen tillsammans med träningskläderna. ÄndÃ¥ var jag och Grabben ute och gick pÃ¥ Väderön i timmar. Iförda skor med obefintlig sula (väldigt oskönt när det visade sig att stigarna var väldigt steniga) och klänning. Och helt utan solskyddsfaktor (dumt).

Träningskläderna fick Ã¥ka med nedÃ¥t BÃ¥stad och Torekov (där bÃ¥ten till Väderön gÃ¥r frÃ¥n) och sÃ¥ hem till Halmstad igen – helt utan att användas. Lika bra det. Om vi inte haft med dem hade vi förmodligen fÃ¥tt Ã¥ngra det. Det brukar vara sÃ¥. Men sÃ¥ fort vi kom hem sÃ¥ packades de upp ur väskan. Illa kvickt. Här skulle nämligen ut och springas!

Grabben skulle återhämtningsjogga och det passade bra för mig. Då kunde jag få mig en snabbdistans i hans sällskap. Det är typ den enda gången när både han och jag får ut någonting av att springa tillsammans.

Solen sken. I parken mittemot hördes virvlande trummor frÃ¥n en konsert. FÃ¥glarna kvittrade. Benen kändes pigga. Allt var underbart! Mot slutet skrattade Grabben, och det gör han ofta. Precis när vi kommit ”i mÃ¥l” frÃ¥gar han alltid ”hur känns det?”. Jag svarar alltid ”bra”. ”Är det jobbigt?”, frÃ¥gar Grabben sedan. Och sedan frÃ¥gar han ”Är det roligt?”. Och fastän lungorna expanderar för allt de är värda och svetten rinner i pannan och utmed ryggen och jag flÃ¥sar och vet knappt om jag ska fortsätta gÃ¥ eller lägga mig ner pÃ¥ marken och hämta andan sÃ¥ säger jag alltid ”ja” – och storler. Det är ju detta som är livet!

Efter att ha stressat igenom morgonen med en deadline hängandes över axeln på mig bestämde jag mig för att så fort mitt jobb var skickat för slutgiltigt okej så skulle jag belöna mig själv med en träningstimme. Jag ville särskilt återställa mitt före detta fantastiska förhållande med styrketräningen.

Sagt och gjort. Vid lunch knatade jag iväg till SATS Halmstad. Jag lämnade allt vad träningshandskar och vattenflaskor heter, hemma. Det var jag, gymkortet och Ipoden. Jag hade en plan.

För att väcka min styrketräningsrelation till liv har jag bestämt mig för att träna lite men ofta. Max 2 muskelgrupper per gÃ¥ng. Det känns enklare dÃ¥. Men som vanligt när jag har en plan sÃ¥ hÃ¥ller den inte. Jag började med triset för biceps (i cc med curls stÃ¥ende lite bakom maskinen, curls stÃ¥ende lite framför och bamsecurls): 3 x 12, sedan tricepspushdowns: 3 x 12, french press: 3 x 12 och sÃ¥ avslutade jag med ett gäng magövningar. 3 muskelgrupper alltsÃ¥…

Sedan gjorde jag det roliga. Fick mig en återställare. Jag sprang! Visserligen bara i en halvtimme, men ändå. Varken ben eller fötter gjorde ont och när jag höll mig till långsamtempo kändes det mjukt och bra. Men när jag drog på lite (jag var ju tvungen att testa) kändes det segt. Jäkligt segt. Jag behöver nog några fler återställare! Men åh vad det är kul att träna!