I eftermiddags tränade jag mitt drömpass. Det passet jag alltid trånar efter när jag är borta eller när jag har fullt upp med annat. Passet som är träning när det är som bäst. Passet med megajäkla stort P!

Drömpasset sker utomhus. Det är intervallbetonat och det är fokus på ben. Det är kreativt och det är hands on. Och självklart skiner alltid solen. I mitt drömpass är det stor risk för att man får knott i munnen, myggbett på benen och grus i skorna. Fast det där brukar mina drömmar aldrig handla om.

Mitt drömpass är en form av crosstraining – á la Sara. Med mina favoritövningar. Jag började springa en omväg upp mot terrängslingorna på Galgberget. Hann med 10 minuters lugn uppvärmning innan jag gav järnet i 2 asfaltsbackar. En trappintervall senare var jag på slingan. Löpningen under passet går egentligen ut på att springa i ”lagomtempo” och förstärka de naturliga pulsökningarna genom att springa snabbare och göra ökningarna till spikraka toppar. Att öka i uppförsbackarna alltså. Roligt? Ja! Jobbigt? Ja! Men vet ni vad – backarna tar slut snabbare om man spurtar uppför dem. Tänk på det nästa gång ni befinner er i en mördarbacke!

Jag sprang runt på Galgbergets slinga tills jag kom till mina favoritbackar som ligger lite utanför slingan. De är ungefär lika branta som de brantaste backarna på Ursviks 15-kilometersslinga. Ni som varit där vet vad jag menar. Att springa uppför är nästan enklare än att ta sig ner. Att springa uppför är inte så jobbigt, det går på knappa 30 sekunder. Det är när man kommit upp som det jobbiga börjar – när syreskulden jagat ifatt mig. Jag gjorde 3 backintervaller – och varvade med att sitta i jägarställning mot ett lass virke. Min ryggtavla passade perfekt mot en trädstam.

Sedan började jag springa igen, tills jag kom till en lång raksträcka. Jag slog av på tempot och tog mig framåt genom utfallsgång. Det går inte särskilt fort – men det är jobbigt. Räknade till 100, skakade ur mjölksyran ut benen och pinnade på – hemåt.

Jag kom inte särskilt långt förrän jag befann mig i himmelriket. Mitt bland en massa trappor. Jag kunde bara inte springa förbi. Jag var tvungen att stanna till – och testa trapporna. Det blev runt 3-4 trapprusher. Vissa längre, vissa kortare. Alla underbara. Åh vad jag älskar trappor. Faktiskt lika mycket som muffins och strawberry daquiris!

Jag tog det lugnt på hemvägen, småjoggade. Jag hade lämnat skogen och kommit till civilisationen igen. Bilar, cyklar och barnvagnar körde runt omkring mig. Gick över den gamla järnvägsbron över Nissan och hade 150 meter hem. Då bestämde jag mig för att kräma ur det sista ur benen. Så det fick bli 150 meters utfallsgång. Fast jag ska erkänna att jag gjorde dem i 2 set. Och sedan åkte jag hiss upp till min lägenhet…

Jag konstaterar att det är soligt på Hallands Väderö (till skillnad från andra delar av Skåne). Ön har typ bra väder jämt. Tydligen är det på grund av att ön är låg och att vattnet runt omkring är varmt. Det stämmer att ön inte har några direkta bergstoppar, men huruvida vattnet är varmt vet jag inte. Jag utforskade det aldrig – badkläderna låg i bilen tillsammans med träningskläderna. Ändå var jag och Grabben ute och gick på Väderön i timmar. Iförda skor med obefintlig sula (väldigt oskönt när det visade sig att stigarna var väldigt steniga) och klänning. Och helt utan solskyddsfaktor (dumt).

Träningskläderna fick åka med nedåt Båstad och Torekov (där båten till Väderön går från) och så hem till Halmstad igen – helt utan att användas. Lika bra det. Om vi inte haft med dem hade vi förmodligen fått ångra det. Det brukar vara så. Men så fort vi kom hem så packades de upp ur väskan. Illa kvickt. Här skulle nämligen ut och springas!

Grabben skulle återhämtningsjogga och det passade bra för mig. Då kunde jag få mig en snabbdistans i hans sällskap. Det är typ den enda gången när både han och jag får ut någonting av att springa tillsammans.

Solen sken. I parken mittemot hördes virvlande trummor från en konsert. Fåglarna kvittrade. Benen kändes pigga. Allt var underbart! Mot slutet skrattade Grabben, och det gör han ofta. Precis när vi kommit ”i mål” frågar han alltid ”hur känns det?”. Jag svarar alltid ”bra”. ”Är det jobbigt?”, frågar Grabben sedan. Och sedan frågar han ”Är det roligt?”. Och fastän lungorna expanderar för allt de är värda och svetten rinner i pannan och utmed ryggen och jag flåsar och vet knappt om jag ska fortsätta gå eller lägga mig ner på marken och hämta andan så säger jag alltid ”ja” – och storler. Det är ju detta som är livet!

Efter att ha stressat igenom morgonen med en deadline hängandes över axeln på mig bestämde jag mig för att så fort mitt jobb var skickat för slutgiltigt okej så skulle jag belöna mig själv med en träningstimme. Jag ville särskilt återställa mitt före detta fantastiska förhållande med styrketräningen.

Sagt och gjort. Vid lunch knatade jag iväg till SATS Halmstad. Jag lämnade allt vad träningshandskar och vattenflaskor heter, hemma. Det var jag, gymkortet och Ipoden. Jag hade en plan.

För att väcka min styrketräningsrelation till liv har jag bestämt mig för att träna lite men ofta. Max 2 muskelgrupper per gång. Det känns enklare då. Men som vanligt när jag har en plan så håller den inte. Jag började med triset för biceps (i cc med curls stående lite bakom maskinen, curls stående lite framför och bamsecurls): 3 x 12, sedan tricepspushdowns: 3 x 12, french press: 3 x 12 och så avslutade jag med ett gäng magövningar. 3 muskelgrupper alltså…

Sedan gjorde jag det roliga. Fick mig en återställare. Jag sprang! Visserligen bara i en halvtimme, men ändå. Varken ben eller fötter gjorde ont och när jag höll mig till långsamtempo kändes det mjukt och bra. Men när jag drog på lite (jag var ju tvungen att testa) kändes det segt. Jäkligt segt. Jag behöver nog några fler återställare! Men åh vad det är kul att träna!