Idag tog jag med mig de snabba fötterna och gick ut och sprang. Det var en hård förhandling. Det regnade nämligen. Då smälter tydligen Grabben. Eller om det är hans snabba fötter.

Även om det regnade några doppar i början sprack det snart upp i strålande sommarkvällssolsken. Det blänkte i vattenpölarna och på min panna. Och vet ni vad – det går framåt med löpningen. Även om det går jäkligt långsamt!

Jag har en runda som jag kallar för indexrundan. Hur lång den är vet jag inte exakt, och det spelar inte så stor roll heller. Men den är i kuperad terräng och innehåller några rejäla backar. Då och då springer jag indexrundan på tid för att se om jag blir snabbare. Och det blir jag. I januari sprang jag rundan på 20.57. Sedan dess har jag visserligen gått ner mer än 10 kilo men jag springer den snabbare nu än då jag vägde som minst i maj. Nu sprang jag den på 18 minuter blankt. Med träningsvärk i låren.

Jag har misslyckats med att gå upp i tid rätt många dagar nu. Trots att jag sätter 3 olika larm på mobiltelefonen så trycker jag bort dem i halvslummern. Men igår kväll lyckades jag somna vid midnatt, och då gick det faktiskt rätt så bra att gå upp klockan 06.30. Jag hade planer på att visa mina föräldrar Prins Bertils stig före frukost. Och eftersom de inte springer så tar det lite tid. Tre timmar – inklusive diverse hundbad och utsikstpauser. Jag släppte av 2 stycken föräldrar och 2 stycken hundar i ena änden av stigen, och så körde jag och parkerade vid andra änden. Sedan sprang jag och mötte dem – och tog följe med dem i ett något långsammare tempo tillbaka till bilen.

Mamma förundrades över alla som var ute och promenerade, cyklade, joggade eller stavgångade – särskilt att det var så många äldre människor. Hon slog fasta på att Halmstad verkar vara en stad som folk mår bra i, men det där har jag upptäckt för länge sedan. Det är ju därför jag flyttade hit: trots att jag inte kände en kotte förutom Grabben och trots att jag inte hade ett vettigt svar på jobbfrågan. Halmstad är helt klart värd den veckopendling jag bedrivit halva hösten och hela våren. Vi får se vad jag hittar på i höst, men en sak är säker: här mår jag så jäkla bra! Livet är för kort för att inte tas tillvara på.

Idag träffade jag Coola K för första gången på evigheter. Hon hade precis cyklat 15 mil så vi bestämde oss för att springa lite. Det är ett perfekt sätt att umgås! Jag tror inte att vår 35-40 minuter långa runda bestod av särskilt många tysta sekundrar. Vi hade mycket att prata om. Tack bloggen för alla fantastiska människor jag fått heja på – eller lärt känna!

Löpningen gick rätt så bra. Vi sprang på i lugnt tempo vilket passade mig bra. Jag har inte sprungit sedan i lördags och före dess gick det också ett par dagar utan löpning. Nu är jag igång igen. Det känns skönt. Löpning är ju sjukt kul. Probably the best entertainment in the world!

Efter träningen gjorde vi som alla andra kompisar som ses lite nu och då: gick och fikade.