Klockan var halvtre när jag kom hem från min morgonstreakutmaning. Så kan det gå när det står lågintensivt långpass, dessutom som morgonpass, på träningsschemat samtidigt som man vill ha sovmorgon. Väldigt lång sovmorgon, ska tilläggas. Jag tror jag gick upp halv tolv. Jag var påklädd och utanför ytterdörren klockan 12 och hade bestämt mig för att springa i 2.5 timmar. Frukosten fick vänta men jag laddade med ett glas mjölk.

Eftersom det blåste storm valde jag att lägga mina drygt 2 timmar på Galgberget. Här är slingorna ganska skyddade mot blåsten. Det finns inte så mycket att berätta om minutrarna som gick. Jag sprang i ett ytterst långsamt tempo medan jag lyssnade till P3 Dokumentär om Tjörnbrokatastrofen för många, många år sedan. Det finns mängder med intressanta P3 Dokumentärprogram att ladda ner från deras hemsida och det är ett starkt tips när man är ute och långsamjoggar.

Efter någon timma började jag bli hungrig men då hade jag ju bara en timme kvar, och den gick fort. Jag hann få några regndroppar på mig men också riktigt mycket solsken och hade det inte blåst så förbenat hade det varit en riktigt fin söndag.

Jag och två favoriter från Casall: de röda tightsen utmanar allt det svarta jag har i min garderob och den vita löparjackan passar bra till. Dessutom har den en hög krage vilket jag är en sucker för!

Det har blåst rätt så bra här i Halmstad…

Jag tror jag är frälst. Terrängfrälst. De 20 km som avverkades runt Åreskutan idag gick mestadels genom lera och blöta. När det inte är snö runtomkring berget är där mycket myrmark, men nu var det extra blött och lerigt eftersom det regnat en del. Vi hade inte riktigt tänkt oss att springa runt i lera. I början försökte vi undvika den. Vi sprang omvägar runt den värsta lerpuddingen och försökte hitta passager runt fjällbäckarna där vi inte behövde vada genom vatten. Men efter någon kilometer övergav vi sådana tankar. Då sprang vi rätt fram, rakt igenom. Och då var det grymt!

Att vada genom fjällbäckar är ungefär som när man är på spa och man går på stenar i kallt och varmt vatten. Det ska vara bra för blodcirkulationen i benen. Lägg till lite hoppande i lerpudding och det är för mig totalt obegripligt varför man betalar en tusing på ett spa när man kan göra samma sak på berget i Åre. Visserligen i lätt sprayande regn och med lite snålblåst, men samtidigt med den underbaraste utsikten man kan tänka sig. Känslan går knappt att beskriva med ord. Trots att vi var 5 som höll ihop någorlunda väl så kände jag mig stundtals alldeles ensam på berget. Ensam och stark. Lycklig och så otroligt levande. Detta är något jag måste göra igen – men gärna iförd ett par schyssta terrängskor.

Enda smolket i bägaren under dagens etapp var att jag fick ett plötsligt ont i höger knä. Det kom i en lätt nedförsbacke. Det sa inte pang eller så, men det uppenbarade sig väldigt plötsligt. Ungefär då uppmärksammade jag även en stelhet och trötthet i höger höftböjare. De återstående 3 kilometrarna gick jag i ett långsamt tempo och knäet gjorde mest bara ont i nedförsbackarna, men mot slutet gjorde det ont när jag böjde det i stege – oavsett lutning. Gick jag med rakt ben (typ stapplade) så var det okej. Nu några timmar efteråt gör det inte lika ont när jag går (här hemma i stugan) men jag har en öm punkt precis till vänster om knäskålen. Och höftböjaren känns fortfarande stel och trött. Någon som känner igen detta? Jag håller tummarna för att det går över till imorgon, för då ska vi springa lite mer.

Det går nästan aldrig att fånga verkligheten på bild, men ungefär såhär såg det ut idag:

Eftersom jag jobbat hela helgen är jag lite halvledig idag. Så jag sov till 9. Gick upp och förmiddagsjoggade vid 10. Konstaterade att det går skitdålig att springa efter 8 och före 18. Det finns ju vissa tider under ett dygn då det sägs att det till exempel är lättare att skada sig, då det är optimalt att styrketräna eller träna högintensivt eller vad det nu kan vara. För min del är det inte optimalt att springa mitt på dagen.

Fast det där spelade inte så stor roll idag. Jag sprang inte på tid eller för att prestera. Jag sprang för att det var skönt och roligt. Precis som vanligt alltså. Och det slog mig, när jag kollade på bilderna efter rundan – att nu är det faktiskt höst. Och vet ni vad? Det är grymt skönt med höst!